1922 bytte stationen namn från Sandsjö till Bodafors.
 |
| Det är cirka 1 mil mellan stationerna. Numera stannar inte tågen vid de mindre stationerna. |
Bodafors var från 1864 ett stationssamhälle, som 1906 blev municipalsamhälle och 1930 köping. Sedan 1960 är Bodafors en tätort inom Nässjö kommun.
I Bodafors bodde 1935 cirka 2 000 människor. 1965 var Bodafors som störst med 2 500 invånare.
 |
| Bodafors centrum 1935 |
 |
| Sandsjö station 1913-1915 sedan Bodafors station |
 |
| Det är min vän Egon Älgevik som är polisen till vänster. |
Från takstickor till lyxinredningar:
hur Bodafors blev till
Bodafors
historia börjar vid Boda kvarn i Norra Sandsjö, vid Emåns vattendrivna
anläggning på 1500‑talet. Här maldes spannmål till mjöl och gryn, och vid
forsen fanns även ett mindre sågverk som utnyttjade samma vattenkraft. Denna
tidiga verksamhet gav namn åt platsen, där Boda syftar på gården och fors på
vattenfallet som drev kvarnen. Området var länge en lantlig utpost i socknen,
utan tätort och utan industri i modern mening.
När Södra
stambanan drogs genom skogsbygderna och öppnades 1864 förändrades allt. En ny
station anlades en bit från kvarnen, och kring denna växte ett nytt samhälle
fram. Järnvägen skapade helt nya möjligheter att frakta varor, och det var här
som Bodafors industriella utveckling tog fart. Den första större industrin blev
tillverkningen av takstickor, en produkt som lämpade sig väl för traktens
skogsråvara. Stickfabrikerna producerade i stora mängder och exporterade till
både Danmark och Tyskland. Takstickorna blev den första verkliga
industriprodukten som satte Bodafors på kartan.
Under slutet
av 1800‑talet etablerades även tillverkning av pinnstolar. Denna verksamhet
växte snabbt och blev en av ortens viktigaste näringar. Med tiden utvecklades
den till en bredare möbelindustri, där flera företag verkade parallellt. Mest
känt blev AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, som under 1900‑talet blev en
av landets ledande möbeltillverkare. Här producerades allt från enkla stolar
till avancerade inredningar, och orten fick rykte om sig som en av Sveriges
främsta möbelorter.
Den högsta
nivån av hantverk och industriell förmåga nåddes när Bodafors började tillverka
exklusiva fartygsinredningar åt Svenska Amerikalinjen. Arbetet krävde
precision, materialkännedom och en kombination av industriella metoder och
traditionellt hantverk. Inredningarna levererades till några av rederiets mest
påkostade fartyg och blev en symbol för den kvalitet som Bodaforsindustrin
kunde uppnå.
Intarsia på båtarna av Rolf Lehman
Från en kvarn
vid en fors till ett samhälle präglat av träindustri, möbeltillverkning och
avancerat snickeri – Bodafors utveckling speglar hur Emån, järnvägen, råvaran
och det lokala hantverket tillsammans formade en av Smålands mest
betydelsefulla industriorter.
Bodafors historia tar sin början i Norra Sandsjö socken, där
kyrkbyn länge var det naturliga centrumet. Fram till mitten av 1800‑talet
bestod området av spridda gårdar, skogsmark och små byar utan någon egentlig
tätort. Förändringen kom när staten beslutade att dra Södra stambanan genom
trakten. Järnvägen öppnades 1864 och stationen fick namnet Sandsjö, senare
Norra Sandsjö. Runt stationen växte ett nytt samhälle fram, helt skilt från
kyrkbyn både geografiskt och funktionellt.
Järnvägen gav platsen en betydelse den aldrig tidigare haft.
Transporterna lockade till sig sågverk, snickerier och möbelfabriker, och
Bodafors utvecklades snabbt till ett industriellt stationssamhälle.
Befolkningen ökade, skolor byggdes och handelslivet koncentrerades till området
kring stationen. Samhället fick formen av ett municipalsamhälle inom Norra
Sandsjö landskommun, en administrativ lösning som användes för tätorter som
behövde stadsstadgor men inte hade stadsrättigheter.
Under 1900‑talets första hälft fortsatte Bodafors att växa,
och 1922 bytte stationen namn från Sandsjö till Bodafors. Det gamla
stationshuset från 1860‑talet ersattes 1933, samtidigt som järnvägen
elektrifierades. Industrin och järnvägen formade ortens identitet, medan Norra
Sandsjö kyrkby förblev socknens historiska och kyrkliga centrum men förlorade
sin roll som befolkningsmässigt tyngdpunkt.
När den stora kommunreformen genomfördes 1971 avskaffades
municipalsamhällena i hela landet. Bodafors, som tidigare varit köping, uppgick
då i den nybildade Nässjö kommun. Trots förändrade administrativa ramar lever
den ursprungliga strukturen kvar: Norra Sandsjö som kyrkby med rötter i äldre
tid, och Bodafors som det moderna samhälle som växte fram ur järnvägens ankomst
och industrins expansion.
Storesjön – även kallad Grimmen – ligger högt på det småländska höglandet. Här, på nära trehundra
meters höjd, samlas källflödena som blir Emån. Vattnet rinner först genom
Lillesjön och fortsätter sedan ned mot dämmet vid Strömslund där det fanns ett
enkelt dämme för att reglera flödet, men inget större kraftverk; syftet var
främst att hålla en jämn vattennivå nedströms.
När Emån lämnar Strömslund fortsätter den mot dammen vid
Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Det var just detta vattenflöde som gjorde
platsen attraktiv för industri redan under slutet av 1800‑talet. Här fanns
möjlighet att dämma upp vattnet, driva turbiner och få den kraft som behövdes
för sågverk, hyvlerier och de mekaniska maskiner som kom att prägla ortens
utveckling. Runt dammen växte snickerier och möbelfabriker fram, och Svenska
Möbelfabrikerna blev med tiden en av de större arbetsplatserna i Bodafors. Emån
gav både energi och logistik: virke kunde flottas kortare sträckor, och
vattenkraften gav en stabil grund innan elektriciteten slog igenom.
På så sätt blev Storesjöns stilla vatten en del av en
mycket större berättelse. Det som började som ett höglandskällflöde kom att
driva maskiner, forma ett samhälle och ge Bodafors den industriella identitet
som fortfarande märks i byggnaderna längs ån.
Grunden för Bodafors och dess träindustrier
Bodafors uppstod som industrisamhälle under senare delen av
1800-talet. Förutsättningarna fanns i de stora skogstillgångarna i norra
Småland och i Emån, vars vatten kunde användas som kraftkälla för sågverk och
tidiga industrier. Träråvaran fanns nära till hands och kunde bearbetas på
plats.
Den första utvecklingen byggde främst på sågverksrörelsen.
Virket från de omgivande skogarna gav arbete åt sågverk, snickerier och andra
verksamheter som förädlade trä. När kunskaper, arbetskraft och kapital
successivt samlades på orten skapades en grund för vidare industriell
utveckling.
En avgörande förutsättning var järnvägens framdragning genom
Bodafors. Genom järnvägen fick företagen tillgång till nationella marknader och
kunde transportera både råvaror och färdiga produkter på ett sätt som tidigare
inte varit möjligt. Möbeltillverkning kräver stora volymer trä, men också
leveranser av beslag, fanér, textilier och andra komponenter. Järnvägen gjorde
dessa transporter effektiva och ekonomiskt försvarbara.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte
flera träförädlingsföretag fram. Snickerier och möbelfabriker utvecklades från
det lokala hantverket till industriell produktion. Särskilt Svenska
Möbelfabrikerna kom att få stor betydelse för ortens utveckling och
sysselsättning.
Bodafors utveckling kan därför förklaras genom flera
samverkande faktorer. De omgivande skogarna gav råvaran, Emån gav kraft till de
tidiga verksamheterna, järnvägen skapade goda transportmöjligheter och
företagarna på orten byggde upp en omfattande trä- och möbelindustri.
Kombinationen av naturresurser, kommunikationer och industriellt kunnande
gjorde att Bodafors under lång tid blev en av de ledande orterna för
möbeltillverkning i Småland.
Bodafors på 1950-talet: Ett småländskt mikrokosmos av
liv, handel och hantverk
Under 1950-talet framstod Bodafors som ett skolexempel på
det blomstrande och självförsörjande småländska samhället. Med sina omkring 2
500 invånare i köpingen, varav cirka 700 bodde i den täta ortskärnan runt
järnvägen, utgjorde samhället ett levande nav i regionen. Det var en tid då
avstånden mättes i cykeltag och promenader snarare än i bilminuter till
närmaste köpcentrum. Bodafors var inte bara en plats där människor bodde; det
var en komplett och fungerande värld i miniatyr, präglad av stark
hantverkstradition, träindustrins framväxt och en imponerande mångfald av lokal
service.
Det som framför allt utmärkte Bodafors under detta decennium
var det osedvanligt täta och varierade handelsutbudet. Centralortens gator
kantades av skyltar och skyltfönster som vittnade om ett myllrande affärsliv.
För dagligvaror behövde invånarna sällan gå långt. I samhället fanns hela sex
speceributiker och två rena charkuteributiker där kött och charkuterier expedierades
över disk av kunnig personal. Doften från ortens eget ångbageri spred sig över
gatorna och kompletterades av färskt mjölkbud från mejeriet, som också hade sin
egen mjölkaffär. För det lite finare fikat eller söndagsdoppet erbjöds två
separata konditorier, vilka utgjorde viktiga sociala samlingspunkter för både
unga och gamla.
Det var dock inte enbart livsmedelsförsörjningen som var
komplett. Bodafors erbjöd ett utbud av specialaffärer som i dag kan verka
nästintill otroligt för en ort av denna storlek. Invånarna kunde köpa sina
kläder i den lokala ekiperingsaffären, sina skor i skobutiken och sina sybehör
i den särskilda sybehörsaffären. För hemmets och vardagens behov fanns en
järnhandel, en färghandel, två möbelaffärer som speglade ortens starka koppling
till möbelindustrin, samt en blomsterhandel, en bokhandel och en pappersaffär.
Behövde klockan repareras fanns en uraffär, och för fritid och resor erbjöds
både sport- och cykelbutik, lantmannaaffär, bilverkstad och bensinstation.
Ortens resande och besökare togs emot på hotellet, och två lokala fotografer
dokumenterade allt från bröllop och konfirmationer till vardagsliv.
Bakom kulisserna i denna livaktiga handelsort pulserade ett
omfattande hantverksliv. Bodafors var vid denna tidpunkt i stort sett helt
självförsörjande på hantverks- och servicetjänster. Huset man bodde i uppfördes
och underhölls av lokala krafter: byggmästare och snickare lade grunden och
reste stommarna, murare och plåtslagare färdigställde facad och tak, medan
målare såg till att ge husen sin karaktär. Hantverkare som elektriker och
rörmokare installerade det moderna folkhemmets bekvämligheter, samtidigt som
sotaren regelbundet såg till att murstockarna höll måttet. För kläder och
bruksföremål vände man sig till ortens skräddare, skomakare, tapetserare och
sadelmakare. I utkanten av samhället fanns smedjan där hovslagaren fortfarande
arbetade med hästarna från de kringliggande lantbruken, en påminnelse om
övergången mellan det gamla bondesamhället och det nya industrisamhället.
Även den offentliga och civila servicen var starkt förankrad
på orten. Det fanns ett eget post- och bankkontor samt en sparbank som
förvaltade invånarnas besparingar. Kommunikationerna garanterades inte bara av
järnvägen utan också av den lokala telefonstationen som kopplade samman
samtalen. Hälso- och sjukvården var nära och personlig tack vare en egen
provinsialläkarmottagning och en tandläkare på plats. Att samhället dessutom
inhyste ett eget tryckeri understryker bilden av Bodafors som ett självständigt
centrum med egen förmåga att producera allt från trycksaker till möbler.
När man betraktar 1950-talets Bodafors ur ett
femtioårsperspektiv framstår förändringen som total. Under 1970- och 1980-talen
ritades kartan om för de svenska småorterna. Den ökande privatbilismen gjorde
det lättare att resa till större handelsplatser som Nässjö, Jönköping eller
Sävsjö. Samtidigt ledde stordriftsfördelar, centralisering och ändrade köpvanor
till att de små, specialiserade butikerna och enskilda hantverkarna fick allt
svårare att överleva. Många av de yrken och verksamheter som var självklara
inslag i 1950-talets gatufejd – såsom charkuteristen, skomakaren, skräddaren,
ångbageriet, bokhandeln och den egna telefonstationen – har helt upphört eller
flyttat bort.
I dagens Bodafors finns förvisso grundläggande service kvar
i form av livsmedelshandel, post- och banktjänster via ombud, bilservice och
viss samhällsservice. Men den rika mångfald med ett trettiotal separata butiker
och ett myller av lokala hantverkare som präglade mitten av 1950-talet tillhör
historien. 1950-talets Bodafors var en unik epok – en tid då köpingen utgjorde
en hel värld i sig själv, där invånarna kunde leva hela sina liv med tillgång
till allt de behövde inom räckhåll för sina egna steg.
