Detta inlägg lägger jag faktiskt i bloggen Jöjjes minnesbilder utan att det får något nummer. För det är verkligen mitt minne - det färskaste - som jag inte kommer att glömma i första taget.
Torsdagen den 16 april 2026
Marita och jag gick idag en runda på 'våra' fina stigar i skogen intill. Solen sken och några vårfåglar anmälde sin ankomst med ett härligt kvitter. Vi träffade några grannar, som vi bytte tankar med. Den fortsatta vandringen bjöd på flera överraskningar.
Den första var denna ännu 'tröga' benlösa kopparödla. Den övervintrar genom att gå i dvala på en frostfri plats nere i marken. Både ormar och ödlor är växelvarma eftersom de inte kan skapa någon egen kroppsvärme.
Det är en märklig känsla att hålla en kopparödla i handen. Den har en mycket slät, glansig nästan metallisk hud så den slinker lätt ut ur handen.
Sedan såg vi vårens första citronfjäril fladdra omkring vår hasselbuske. Den hann jag inte fotografera. Citronfjärilen är tidig därför att den övervintrat som fullvuxen (imago) hängande upp och ned i någon tät grästuva eller liknande. De flesta svenska fjärilar flyger hit från södra Europa på våren, till exempel tistelfjäril och amiral.
Bland den bruna höstlöven lyser Vårstjärnan i en solig glänta i skogen.
Vårstjärnan, Scilla forbesii, är en tidig vårblomma som snabbt visar sig när marken fortfarande är kylig. Den bildar låga tuvor med smala blad och stjärnformade blommor som är ljusblå med en tydlig vit mitt. Blommorna öppnar sig helt i sol och gör arten lätt att upptäcka även i gles vegetation. Arten kommer ursprungligen från västra Turkiet men är sedan länge etablerad i svenska trädgårdar och parkmiljöer, där den ofta sprider sig och kan förvildas. Den blommar under en kort period i april och vissnar sedan ned när temperaturen stiger, men hinner tydligt markera vårens början.
Vi är på väg ut ur skogen och nästan framme vid Glimmervägen, då Marita får syn på en groda, men det är en padda. Båda är amfibier!
När vi fortsatte hemåt såg vi flera nya överkörda paddor.
Avståndet mellan kärret uppe i skogen och våtmarken vid Sjösaviken är drygt 400 m.
Varför finns paddorna på vägen? Läs om paddornas intressanta liv!
Jag knackar på hos grannen Ingvar (93 år) och berättar om de levande paddorna. Då blev han glad. Det var han och hans fru som för mer än 30 år sedan räddade 'grodor' med skyffel och hink.
Under tiden har Marita hitta en död rovfågel i skogskanten. En fågelkunnig vän kan av fotot se att det är en sparvhökshanne. Hur den har dött vet vi inte.
Ja en härlig vårdag var det - fylld av dramatik!
