21/ Min barndom på Sjöbacka i Bodafors. Del 2: Andra världskriget

Inlägg nr 21:  Minnen från 2:a världskriget.

En ännu levande person med minnen från kriget är Ulf Thunberg. Sedan ett par år sedan har jag kontakt med honom - mest via e-post - där han berättar av sina upplevelser av kriget med fadern Karl-Erik i fokus. 

Läs Ulfs mycket spännande berättelse om fadern Karl-Erik och hans insatser för Sverige under Andra världskriget i "Ett liv till sjöss"!

Ett annat av mina minnen från 2:dra världskriget är hemvärnsmännens inspektioner av Sjöbackas mörkläggning. De gick i mörkret runt huset och kollade att det inte läckte ut något ljus vid den mörkblå rullgardinen.

Ett annat minne är när mamma stod på trädgårdsmuren och såg de unga tyska männen/soldaterna, som vinkade från tåget på väg norrut. Hon grät, för hon visste att de skulle till Narvik i Norge för att tjänstgöra som soldater i kriget. Denna trafik kallades permittenttrafiken och pågick från juni 1940 till augusti 1943.

Runt år 1944 bodde en norsk pojke hos oss i vårt pojkrum. Han var ungefär lika gammal som jag. Jag tror att man kallade sådana barn för 'krigsbarn'. Han hade nog varit med om svåra saker, för han kissade ofta i sängen på nätterna. Det luktade, och mamma fick byta lakan. Han hette John Lund, men i skolan kallades han för ”John Blund” eftersom han såg lite sömnig ut. Han var väldigt snäll och rolig. Han kunde till exempel klättra upp i skolans flaggstång, och det tyckte alla var imponerande.
Det var tant Irma som hade ordnat så att han fick komma och bo hos oss.

På grund av 2:a världskriget rådde det brist på livsmedel mm. En upprepning av ransoneringen under 1:a världskriget 1914-18. Under åren 1940 till 1951 hade vi alla var sitt ransoneringskort.  

På Sjöbackas stora tomt odlade - främst mamma - alla tänkbara grönsaker, rotfrukter, frukt och bär. Ofta fick jag och min bror Erik 'hjälpa till' sedan vi gjort läxorna och innan vi sprang iväg och lekte någonstans.

I uthuset hade vi höns, som genom ett öppet fönster kunde komma ut och sprätta fritt i trädgården. I övrigt åt de av våra matrester, som blev kvar efter måltiden. Principen var: All mat på tallriken ska ätas upp!
När vi fick WC (Water Closett=skåp eller garderob) inomhus, flyttades hönsen till det betydligt större gamla utedasset.
Av hönsen fick vi såväl kött som ägg. Under våren när hönsen lade mycket ägg kunde vi konservera dem med natriumsilikat ('vattenglas') för framtida konsumtion. 

Ägg som förvaras i kylskåp får längre hållbarhet om man följer dessa råd. 
Pappa och mamma hade omkring 200 kaniner i burar i uthuset som ett komplement till hönsen under ransoneringen. På sommaren 'bodde' kaninerna i flyttbara burar på gräsmattan där de käkade gräs. Jag minns att vi samlade sly, främst från sälg och asp. Det gjorde vi när kvistarna var färska och saven steg, oftast under vårvintern och försommaren. Då lossnade barken lätt och var som mest näringsrik. Kaninerna gnagde bort barken direkt när vi gav dem kvistarna. För dem var barken ett naturligt tillskott – rik på fibrer och mineraler – och ett sätt att slita ned tänderna som hela tiden växer. 
Vi åt mycket kaninkött, vilket pappa tröttnade på. Men mamma, som var skolkökslärarinna, använde nya, kryddade recept. På så sätt märkte pappa inte alltid att det var kaninkött han åt.

Erik och jag hade en 'egen' kanin som hette Kalle. Den fick vi 'leka med' och den slaktades inte. 

Vi hade också angorakaniner som gav väldigt fin ull, vilken klipptes med en speciell sax. Jag minns en fin dag när hela familjen cyklade iväg till en 'Tant' som vi lämnade ullen hos. Hon skulle göra garn av ullen. En stickad tröja av angoraull var väldigt speciell på grund av sin mjukhet. Skön att ta på.

Innan köket byggdes om så gick köksentrén genom köksfarstun på husets nordsida (kallaste). Där fanns ett väl ventilerat köksskafferi samt isskåpet, som kompletterade varandra. Isblocken hjälptes grannarna åt med att såga upp från Storesjön. Med häst och släde kördes blocken upp till Sjöbacka och staplades på den gamla betongplattan där gödselstaden låg sedan branden 1937. Isblocken täcktes med ett tjockt lager av såg- och kutterspån. Isen räckte hela sommaren.
I farstun hängde upp ytterkläderna.

Så länge Erik och jag var små läste mamma en godnattsaga varje kväll. Det fanns mycket att välja på. T ex: Svartlugg och Linlugg, Skatan Klas, Pelle Svanslös, Hattstugan, John Bauer ...

LILLE GÖRANS BILDERBOK var som skriven för mig.

Ämnet RENEN OCH VARGEN passade också bra.

Efter godnattsagan avslutade vi med gemensam högläsning av 'Gud som haver':

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får. 
samt
Gode Gud - gör så att kriget snart tar slut!

Under denna kvällsritual kramade jag Nallen, som var mitt gosedjur. Jag visste inte då att det kallades gosedjur.
Nallen var TRYGGHETEN för mig i en orolig tid. Nallen var en knappt halvmeter stor tygdocka fylld med sågspån med en mjuk päls av krulligt garn. Det finns naturligtvis inget foto på Nallen. Jag har inte en aning om vart han tog vägen när jag växt ifrån honom. Kanske mamma la honom på vinden någonstans.
Varför skriver jag då detta? 
Jo - för att sköna minnen väcktes till liv när jag härom kvällen såg minnesprogrammet om Lasse Berghagen, som dog 2023. Hans Nalle var Teddybjörnen Fredriksson.

Se videon Teddybjörnen Fredriksson på länken: 

Teddybjörnen Fredriksson (med text) - YouTube 
(Först kommer en liten reklamsnutt!)
Hans dotter Malin fick alltså sin teddybjörn, då hon fyllde 4 år 1970.
Inte minns jag att mina barn fick någon teddybjörn av mig!

Jag har märkt att jag blivit mer nostalgisk med åren och att minnen betyder mycket för mig. En annan sak jag lagt märke till är hur vissa musikstycken kan få håren att resa sig – riktig ståpäls. Ett sådant stycke är Romans ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Från 1960 och framåt, när jag firade midsommar på Stensund utanför Trosa, spelades romansen alltid som väckningsmusik, vilket hördes över hela tältområdet.

Samma reaktion får jag av flera av Lasse Berghagens visor. Lyssnar jag till exempel på En kväll i juni från Allsång på Skansen 2014 kommer känslorna direkt. Jag upplever att de blivit starkare med åren, delvis av psykologiska skäl men också på grund av kroppens egna åldersförändringar. Det händer att jag får tårar i ögonen när Lasse sjunger – och då känns lyckan fullständig.

*****

20/ Min barndom på Sjöbacka i Bodafors. Del 1: Grannarna på Karsås

När jag nu övergår till att berätta om mina egna minnen är tanken att göra det i kronologisk ordning. Får se hur länge den ambitionen håller. 

Inlägg nr 20: Min barndom på Sjöbacka

Jag föddes mitt på julafton tisdagen den 24 december 1935. Behjälplig vid förlösningen var barnmorskan Irma Blomstrand. Hon skjutsades med häst och släde, för på den tiden var det vinter redan i december. Hon hade lite bråttom för hon skulle vidare hem till provinsialläkaren Werdenfelds i Besekull ungefär 6 km bort. Där kom min blivande klasskamrat Kerstin till världen.

27 augusti 1936

Dagen till ära hade pappa varit förutseende och köpt en radioapparat av märket Radiola - en slag present till mamma.

Den blev en central del i hemmet, när vi sedan kunde lyssna på nyheter, musik, föredrag och barnprogram. Den ersatte pappas gamla kristallmottagare, som man lyssnade på i hörlurar. Den såg ut nästan så här - fast i mycket sämre skick.

Den blev många år senare en intressant leksak, som jag och min bror Erik hittade undanlagd på uthusets vind. När mamma en gång stod nedanför trappan och frågade vad jag gjorde, svarade jag: ‘Ingenting.’ När Erik fick samma fråga, svarade han: ‘Håller i’.

Så här ser Sjöbacka ut i dag (Google Earth). Där bor Jenny, som med sin man Torbjörn under många år rustat och byggt om Sjöbacka till ett riktigt paradis på småländska höglandet 294 meter över havet. Päronträdet (gråpäron) fanns redan när jag var barn och boken planterade vi någon gång på 1940-talet. Bakom villan fanns torrdasset/hönshuset samt uthuset, som nyligen byggts om till en fin gäststuga med musikstudio till Jennys grabbar. Bild: Google Maps/Google Street View från 2024.

Jag inspirerade Copilot att skriva en hyllningstext:

Gråpäronträdet på Sjöbacka

Gråpäronträdet stod redan på Sjöbacka när jag var barn i slutet av 1930‑talet. Varje vår slog det ut i en tät, vit blomning, och varje sensommar gav det de små, fasta gråpäronen som var gårdens egen signatur.

Sedan dess har det stått kvar genom allt som prövat sydsvenska höglandet: karga vintrar som lade snö på grenarna, stormar som tog yngre träd men lät detta stå, torka som spräckte marken runt stammen.

Gråpäron är en gammal svensk sort, känd för sin härdighet upp till zon 4, sin kraftiga växt, sin trogna fruktsamhet och sin långa livslängd – ofta 100–150 år, ibland mer. Det är träd som fortsätter bära frukt långt efter att de flesta andra sorter gett upp.

Det är därför inte märkligt att just detta träd överlevt tre generationer på Sjöbacka. Vi som bott här har kommit och gått, men trädet har fortsatt sin rytm: blomning, frukt, vila. År efter år, oberoende av oss.

Och nu, nästan ett sekel efter min barndom, blommar samma träd hos Jenny. Samma stam, samma krona, samma orubbliga livskraft. Ett träd som sett oss människor passera, men som själv står kvar som gårdens trogna vårdträd.

Ladan i bakgrunden

Video från resan till Holland den 21 april 2026 från Storsjön med Tallö samt Karsås med Sjöbacka. Snälltåget kör drygt 1 km med 160 km/tim.  

Pappa Paul och träsvarveriet

Paul Forsmark 1957

Pappa hade arrenderat ut gården Sjöbackas odlingsmarker till grannen Fagerström och börjat med sitt träsvarveri i ladugården, som väl var tom på djur, men kanske användes som hölada av grannen. En augustinatt 1937 brann hela lagården ned till grunden. Han började då om med ny svarv, bandsåg och borrmaskin i uthuset på gården. 

Så här ligger gårdarna i Karsås idag på Södra stambanans västra sida.

Svarveriet sett från Fabriksgatan 15 från mitten av 1950-talet. På taket sitter spåncyklonen.

Pappa drev "P Forsmarks Träsvarveri" fram till slutet av 1950-talet.

Han hade låtit trycket eget brevpapper för firman.Vår telefon hade numret Bodafors 33. Hos växeltelefonisten hade vi ett eget jack med numret Bodafors 33. 

Detta är en vevtelefon från 1940-talet. När man ringer upp så hamnar man hos en växeltelefonist. Det var min mormor i början på 1900-talet i Hallstahammar!

Då fanns det en särskild byggnad som virkeslager. I fabriken fanns en ångtork, som värmdes upp av en stor sågspånspanna. Virket, som skulle torkas, lastades från virkeslagret på en rälsvagn, som för hand rullades in i torken som stängdes bakom täta portar. Värmen sattes på och efter något dygn rullades vagnen in i fabriken.

Pappa vid bandsågen 1954

Incidenten med tummen

Jag var omkring tio år när det hände, och Erik var två år yngre. Vi skulle hjälpa pappa i hans träsvarveri när han sågade sticks – små ämnen till toftsvarven – ur en fyrkantig bräda, ungefär 40 centimeter lång och 3 centimeter tjock. Min uppgift var att ta emot de nyss sågade pinnarna och lägga upp dem till Erik på bänken bredvid.
Jag hann inte med när pappa sågade, så jag slängde upp fyra–fem pinnar åt gången. Erik blev irriterad och hytte åt mot mig med en av pinnarna och sa att "att jag skulle lägga dem ordentligt". Jag ryggade undan, och i det ögonblicket lyckades jag få in min vänstra lilla tumme genom skyddsgallret på motorn. Fläkten snurrade till och ja - ni förstår.
Pappa reagerade direkt. Han stängde av sågen, lindade en trasa runt min blödande hand och lyfte upp mig på pakethållaren. Sedan cyklade han i full fart den dryga kilometern till doktor Werdenfels mottagning, där tummen blev ordentligt omplåstrad. 

Det här en annan patient som jag inte känner.

a

Så här ser tummen ut 80 år senare:

I fabrikens källare fanns ett badrum med badkar, tvättställ och WC. Innan vi fick badrum på Sjöbacka gick hela familjen dit på lördagsefter-middagarna för att tvätta av veckans smuts. Det gjorde att jag 'slapp' följa med skolklassen till badstugan nere vid dammen vid Svenska Möbelfabrikens disponentvilla. Det var synd, för jag förlorade lite av gemenskapen i klassen.

Som mest arbetade fem 'gubbar' vid cirka 7 olika maskiner: kapsåg, bandsåg, borrmaskin, plan/rikthyvel, en fason-svarv, 2 toft-svarvar, 2 handsvarvar och en roterande trätrumma för slipning/polering av mindre svarvade saker (=trumling).

Pappa Paul var en tekniskt klurig fabrikör, men ingen affärsman. Jag minns hur han 'slet' på fredagseftermiddagarna med att få fram kontanter så det räckte att betala sina anställda veckolönen på lördagseftermiddagen.

Pappa handsvarvar.

Den sista maskinen pappa köpte var en Hempel automatsvarv, där man laddade ett magasin med ämnen som automatiskt föll ned i svarvläget när föregående skaft var färdigt.
Slutligen fanns ett lackeringsrum med en finurlig handdriven doppmaskin (som pappa konstruerade och byggde) för lackering av t ex skaft, handtag, små dockor. Jag tyckte det var häftigt att sköta den maskinen, för det doftade så gott av förtunning. Så småningom installerades ventilationsfläktar.  

Sommaren 1951 praktiserade jag formellt på pappas fabrik, för att få intyg om verkstadspraktik som krävdes för att komma i på Tekniska gymnasiet i Jönköping för att läsa på den trätekniska linjen. Småland hade gott om träindustrier som behövde ingenjörer med träteknisk kompentens. Jag tror pappa tänkte sig att jag skulle ta över fabriken.   

Danielsson och Stig Hammö borstar av sig efter arbetsdagens slut.

Stig var inte bara en duktig svarvare - han kunde tälja i trä också. Bland annat skar han dessa trägubbar, vilka påminner om Döderhultarns gubbar.

För toftsvarven behövdes särskilda svarvstål med profilerad egg. De smiddes av den lokala smeden efter en modell, som pappa handsvarvat. Arbetet att smida dessa svarvstål krävde stor yrkesskicklighet. Eggen måste ha en exakt skärvinkel och det måste finnas ett spår där svarv-spånet avlägsnades.
Exempel på svarvade produkter. Bakom Lucian står några små målade hästar med borrhål för stearinljus som bordsdekoration. De två tomtarna med kälkar och ljus stod alltid på brickan när någon i familjen fyllde år. Då låg en 2-krona på brickan. Vid namnsdagsfirande var det en 1-krona. 
Lucian och hennes tärnor har ett sågat spår i klänningen, där placerings-kort kan sättas i.

Detta är den så kallade Lyktgubben som nu står i vår hall.

Detta var den roligaste leksaken. Min bror Eriks pojkar Anders och Henrik roar sig.

Klicka på länken så får du se fler av pappas alster!

Tvärs över vägen från pappas fabrik på Fabriksgatan 15 lät hans syster Mia bygga en villa, dit hon flyttade den 20 maj 1946. 

Jag har slips och Knut fluga. Det måste ha varit söndag - för då 'klädde man upp sig'.

Bilden på Paul och Mia har försvunnit.

Innan dess bodde Faster Mia i Stockholm och kom ibland till oss på Sjöbacka som den lite högtidliga “fina damen”.

Som barn trodde jag att hon var mamma till mina kusiner Berit och Anita, men så var det inte. Mia var en av systrarna som drev alkoholisthemmet Gunnarskog. Den egentliga mamman var systern Rut, som dog i svår cancer 1937. Då var Berit och Anita bara 9 respektive 7 år gamla.

Efter Ruts död flyttade Mia in hos familjen Lundblad för att ta hand om hushållet och flickorna. Pappan, Olof Lundblad, var professor i entomologi och tillbringade det mesta av sin tid på sin institution vid Naturhistoriska Riksmuseet.

Hos Mia tog pappa sina kaffepauser och jag drack min första kopp kaffe - med grädde - hos Faster Mia, när jag sommaren 1951 praktiserade på pappas fabrik för att kunna komma in på tekniska gymnasiet i Jönköping 1952.

I början på 1960-talet lade pappa ned fabriken. Marknaden för (svarvade) träprodukter försvann, när plaståldern gjorde sitt intåg. Dessutom blev han pensionär och ville göra annat.

Det var ungdomsvännen Gustav Nordlander från beredskapsåren under 1:a världskriget, som rådde pappa att utveckla svarveriet. Han fick troligen hjälp med finansieringen av sin svärfar August på Kyrkbyn, när han lät bygga sin ny lilla snickerifabrik 400 m hemifrån.

Nordlander var lärare på Konstfack i Stockholm och hemma hos honom på Lidingö satt de och målade alla de olika träfigurerna, som han svarvat och tagit med på tåget till Stockholm. De såldes sedan på julmarknaden på Hötorget.

Mamma Dagmar

Dagmar 1957

Åtminstone under vintern 1943 jobbade mamma som 'ambulerande' skolkökslärarinna mellan olika skolor i trakten. Hon tog tåget (ånglok) från Bodafors till nästa station söderut till Sävsjö, där hon hade skolkök i en källarlokal. I bland fick jag följa med.

Jag minns speciellt en vinterdag då faster Mia, min kusin Berit (16 år, som såg pappa plocka upp mammas spetsnäsduk) och jag gick till Bodafors station för att möta mamma, som skulle komma hem med '5-tåget'. Men ingen Dagmar klev av och tåget, som fortsatte mot Nässjö. Det var konstigt. Hade hon missat tåget? Det visade sig senare att vagnsdörren på grund av kylan fryst fast så den inte gick att öppna. Hon kom dock hem senare på kvällen med 7-tåget från Nässjö.

(Det var ju under de kalla krigsvintrarna i början på 1940-talet.)

Detta silverfat fick Dagmar av tacksamma elever i Sävsjö 1943.

I början på 1940-talet när mamma stökade i köket renoverades huset Sjöbacka. Det var säkert hennes idé - hon ville ju ha en mer ergonomisk miljö att arbeta i. Den gamla köksfarstun med isskåp revs och entrén  flyttades till 'järnvägssidan', köket fick en ny högre diskbänk och rinnande vatten. Det byggdes ett WC i hallen och på andra våningen fick vi ett badrum. Vattnet kom från den nygrävda brunnen, som låg hundra meter från huset nere i dalen. I pumphuset intill stod hydroforen som tryckte upp vattnet genom den nedgrävda ledningen till huset. Därmed behövdes inte längre brunnen vid vägen, och det gamla utedasset byggdes om till hönshus. 

Fagerströms

Utsikt från köksfönstret mot Storsjön med Fagerströms ladugård.

Jag hade klättrat upp på hustaket när jag tog bilden på 1950-talet-.

På den här åkern odlade farbror (Farbror kallade man alla vuxna män - kvinnorna kallades tant) Bror potatis, som man hjälptes åt att plocka. Här är hans kor nyfikna åskådare. De står hans mark, medan åkern på denna sida stängslet var pappas mark, som han arrenderade ut till Bror.

Potatisplockning i början på 1960-talet.

I arrendeavtalet hade Bror och pappa reglerat att vi fick hämta mjölk både morgon och kväll mot ett överenskommet literpris. Ibland hämtade jag mjölkflaskan. Mamma hade bett mig att gå försiktigt så att grädden inte blandades med mjölken, för då skulle hon vara tvungen att vänta med att skumma av den. Här är mjölkflaskorna på Solbacken i Sjösa 2026!

Både Bror och Paul sjöng i Bodafors manskör. Bror spelade dessutom kontrabas i Bodafors orkesterförening och sonen Stig cello.

Bror och Tora fick barnen Karl-Erik (1927-2012), Ingegerd (1929-2023), Stig (1933-2001), Ingvar (1937) och Kerstin (1940).

På Fagerströms uteplats: Från vänster en cigarettrökande Paul, äldste sonen Karl-Erik, Tora, och Bror .

Bakom Paul är Fagerström farstu (kommer av 'förstuga'). Någon gång i början på 1960-talet togs detta foto (gamla diabilder) där jag sitter i stubbklippt hår (en populär frisyr kallad 'taket') med Helene i knäet samt David med Anna samt min bror Erik med flickvännen Maja med Fagerströms katt.

Från vänster min kusin David, Ingvar Fagerström och Erik med Maja.

Min kusin Karl-Erik Forsmark med döttrarna Anna och Helene.

Helene (f 1956) och Anna (f 1958) döttrar till Karl-Erik och Ulla Forsmark. Davids 'folka' bakom Sjöbacka-grinden.

Kusin David Forsmark samt Anna med mjölkflaskorna springer åt fel håll på Karsåsvägen mot Bodafors.

Äldsta dottern Ingegerd (kallades Inga) var gift med Bertil och bodde i Norrköping.

Hon var ofta barnflicka för mig när både Paul och Dagmar arbetade. En kväll år 1957 ringde det på telefonen på Sjöbacka. Det var Bertil som ville att vi skulle gå med bud ned till Fagerströms, som inte hade telefon, och berätta att Tora och Bror blivit mormor och morfar - för Bosse hade fötts.  

Som pensionärer flyttade Inga och Bertil (1926-2002) tillbaka till föräldrahemmet. Det var dock väldigt nedslitet så de lät riva det gamla huset och sedan bygga ett nytt på samma plats.

Så här ser Fagerströms nybyggda hus idag med Sjöbacka uppe på höjden. Det blev ett standardhus utan fönster på gavlarna. Anledningen därtill var dels 1970-talets energikris och och den nya tekniken med prefabricerade hus. Men Inga ville ha utsikt upp mot Sjöbacka från sitt kök. Alltså monterades ett fönster in på södra gaveln.

Bild från Google Earth

Så här minns jag Inga (1929-2023): Hon var alltid GLAD!

Lyckan

Även Tant Irma på Lyckan hade gjort upp om mjölkhämtning hos Fagerströms. 

En öppning i skogen kallas i Småland för en 'lycka' (jämför med 'lucka' mellan träden). Cirka 200 meter från Sjöbacka byggde Paul och hans bror Abraham ett större hus som fick namnet Lyckan. Där bodde Abraham tillsammans med sin hustru Anna och deras barn: Karl-Erik, Anna-Britta, Lasse och David.

Vinterbild på Lyckan

På Lyckans kvällssida med Abraham med baskern och sonen Karl-Erik med slips.

När Abrahams flyttade till Nässjö runt 1945 flyttade Irma Birch-Jensen in. Hon var en så kallad 'sockerbruksänka', eftersom hennes man, som var direktör på ett stort sockerbruk i Skåne, hade dött. Hon var gymnastikdirektör utbildad på GCI. Hon kan ha haft mormors syster Ester som lärare - men det fick vi aldrig veta. Hon var dessutom scoutledare. I Bodafors fanns redan KFUM med Vargungar och scouter, där jag var med. Min scoutpatrull hette Vesslan. Det tyckte jag var ett passande namn. Vi höll till i kyrkans källare. Scoutchef var prästen Sigfrid von Scheele. Tant Irma startade KFUK och en flickscoutgrupp. De höll ofta till på Lyckan. Tant Irma introducerade volleybollen i Bodafors. Hon hade spänt ett snöre på drygt 2 meters höjd mellan flaggstången och en käpp. Bollen skull slås över nätet med händerna. Inte sparkas! Konstigt tyckte vi på den tiden.

Ibland var grannarna inbjudna till Tant Irma att fira påsk. Hon hade ett antal dvärghöns som gick fritt i trädgården och sprätte. Vi fick ägg  av Tant Irma, vilka vi målade för att sedan att gömma dem någonstans i den stora trädgården. Sedan gällde det att hitta så många som möjligt. När de vuxna satt och pratade gick min bror Erik och jag ut genom grinden till hagen, där Fagerströms kor höll till. Jag fick för mig att jag skulle rida. Jag lyckades ta mig upp på ryggen på en ko. Det gick bra en stund, men när kon gick in under en stor gran så sopades jag av. Jag klarade mig bra för jag landade mjukt på - just det - en färsk komocka. Vad jag skämdes när jag träffade de vuxna. Dessutom hade jag de finaste 'gå-bort-byxorna'.

Framför Lyckans östra fasad står den tyska familjen Napp, som bott hos Tant Irma ett tag. De är förmodligen på väg hem. 

Barnen hade varit inne på pappas fabrik och fått enkla svarvade ljusstakar, som de målade mönster på.

De hade skrivit namn och årtalet 1958 .

Pojken till höger hette Josh Napp - vi lekte tillsammans och han var med när vi fiskade kräftor i Storsjön. Tant Irma hade en så kallad västkustjulle, som var rundbottnad eka och hade lösa åror. När man väl lärt sig roddtekniken var den mer lättrodd än den småländska flatekan.

Den använde vi under kräftfisket i Storesjön. 

Vareviksbadet i bakgrunden.

Oftast var det pappa som rodde och bestämde var burarna skulle läggas i två rader, lätt att hitta när burarna skulle tas upp. Flötena av trä markerade var kräftburen sänkts - om inte snöret var långt. 
Storesjön hade inga formella fiskegränser, men i praktiken ansågs varje fiskare ha rätt till det triangelformade område som sträckte sig från den egna strandlinjen och ut mot ett stenkummel, Stenören, några hundra meter ut i sjön. Jag minns fortfarande med obehag en gång när pappa och grannen inte kunde enas om var gränsen egentligen gick.

Vi är på väg ner till Storesjön för det årliga kräftfisket, som började kl 17:00 en viss dag i början av augusti. Mamma och kusin Anita bar stången där kräftburarna hängde. Erik bar hinken med mörtbitarna, som ska hängas på en krok mitt inne i kräftburen för att kräftan inte ska äta betet genom burnätet utan krypa ned i buren. Jag bar en kräft-tina som hade två öppningar med betet hängande i mitten. Morfar August var intresserad åskådare. Pappa tog fotot med sin bälgkamera av märket Voigtländer.

Kräftpremiären i Sverige år 1946 inföll den 7 augusti klockan 17.00.

Här ligger Tant Irmas julle som vi använde vid kräftfisket.

Det är Dagmar med utflyktskorgen och mjölkflaskan till höger.

Två personer satte ut burarna från båten. De vittjades sedan morgon och kväll. Samtidigt plockade Erik och jag kräftor på sandbottnen mellan badbryggorna. Då hade vi en flathåv med snöre och ett annat snöre med en fastbunden mörtbit som bete.  När man såg en mörk kräfta krypa omkring på den ljusa sandbottnen försökte vi med betet locka fram kräftan till håven. När kräftan hade fått ett grepp om betet med ena klon kunde man försiktigt lyfta in den i flathåven, som man direkt drog upp. Detta var väldigt spännande!
Så här ser flodkräftan ut när den kryper på sandbottnen.

Det var en konst att smyga ned med handen och ta den om ryggen mellan klorna.

Med våra drygt 20 burar kunde vi få upp cirka 4 tjog om 20 kräftor.

En mysig kräftskiva med Karlo Winkler som gäst, sommaren 1960. Det var hos Karlos familj i Tyskland jag bodde när jag 1954 praktiserade på den stora Rowenta‑fabriken.

Observera skåpet på väggen ovanför Dagmar. 

Det är jag som serverar svagdricka.

När kräftpesten drabbade Storesjön i mitten på 1970 var det roliga slut. Den svenska flodkräftan nästan försvann. Den amerikanska signalkräftan, som planterades in i svenska sjöar, var immun mot pesten som fortsatte smitta ännu 'friska' sjöar och vattendrag.

Läs mer om kräftans märkliga liv och den ur ekologiskt synpunkt misslyckade inplanteringen av signalkräftan.

Tant Irma kom tidigt att få stor betydelse för mitt intresse för astronomi. Redan när jag var omkring tio år tog hon med mig ut på skidturer och på många mörka höstkvällar stod vi tillsammans vid Sjöbacka och studerade stjärnhimlen. Platsen gav fri utsikt åt alla håll, och hon berättade både naturvetenskapliga fakta och äldre historier om stjärnor, planeter, nebulosor och stjärnbilder som Orion, Pegasus och Vega.

Dessa kvällar väckte ett varaktigt intresse. Som vuxen läste jag en kurs i astronomi vid Stockholms universitet och skaffade ett teleskop som jag använde på Stensunds folkhögskola, där jag arbetade som lärare. Under klara kvällar fick eleverna se Jupiters månar och Saturnus ringar, något som ofta gjorde starkt intryck. Jag har även lett studiecirklar i astronomi i både Trosa och Nyköping.

Genom åren fick jag många astronomiböcker av Tant Irma, och hennes tidiga engagemang blev grunden till en hobby som följt mig hela livet.

Ibland kom hennes son Charles Birch-Jensen och hälsade på.

Han var utbildad vid KTH och jobbade bl a med gasturbiner. Men framförallt så var han flygintresserad och tjänstgjorde 1953-56 som lärare i flygteknik vid Etiopiens flygvapen. 1960 gav han ut boken "Ett okänt Mecka" där han berättar om sin utforskning av en gammal etiopisk kultplats. Den är en spännande upptäcktsfärd oftast till fots men även på en åsnerygg.

En gång någon dag före jul tog han med oss (Pappa, Erik och mig) på 'julgransjakt' på Pappas marker. När vi väl hittat en fin gran, så tog han ned sitt dubbelpipiga hagelgevär från axeln för att 'skjuta ned' granen. Det första skottet gjorde ett hål nedtill i stammen. Efter det andra skottet så fälldes granen - klar för Pappa att bära hem.

Badvägen - Kadettskolan - Abisko Turiststation

Texten är formulerad av AI Gemini efter mina detaljerade instruktioner!

Från motorcykeln i Bodafors till fänriksskägg i Abisko – Minnen av ”Gutte”

Livet väver ibland mönster som man inte kan förutse som barn. För mig började ett sådant mönster vid vägkanten i Bodafors kanske 1947, vid huset Lyckan, där min granne ”Tant Irma” bodde.

Kaptenen på motorcykeln
Grannen Irma Birch-Jensen var en dam med pondus. Men det var hennes bror som stal mitt barnsliga intresse hösten 1947. Han hette Gustaf Westrell, men kallades för ”Gutte”. Han var kapten vid Ingenjörstrupperna och ledde militärernas arbete med den nya ”Badvägen” ner mot Vareviksbadet vid Storesjöns strand.

Bodafors ville ersätta skogsstigen ned till Vareviksbadet vid Storesjön mot en riktig väg, och genom samverkan mellan kommunen och kronan skickades ett förband från Ing 1 i Solna ner på fältövning. Kommunen stod för gruset och marken, medan armén stod för musklerna och maskinerna. Jag minns Gutte som den spännande mannen på tjänstemotorcykeln; han ledde arbetet direkt från sadeln och till min stora lycka fick jag ibland åka med. Där och då anade jag inte att våra vägar skulle korsas igen nio år senare under betydligt stramare former.

Disciplin under skolchefen
Åren gick och 1956 befann jag mig på Ing 1 i Frösunda. Jag var kadett på Ingenjörtrupperna kadett- och aspirantskola (IngKAS). När skolchefen stegade in insåg jag med en blandning av respekt och förvåning att det var samma ”Gutte” som jag åkt motorcykel med i Småland. Nu var han kapten Westrell, en auktoritet som styrde med fast hand, men trots den strama uniformen fanns där alltid en glimt av den karaktär jag mött vid Lyckan.

Återseendet i fjällvärlden
Det sista kapitlet utspelade sig ytterligare några år senare. Jag och två kamrater (Nisse och Gilbert) nådde efter en lång vandring (min första fjällvandring - det blev många fler) från Kebnekajse till Abisko Turiststation, väderbitna och rejält skäggiga. Plötsligt dök han upp igen. Gutte hade bytt den militära banan mot posten som platschef för STF i Abisko. Han tog en titt på oss, fixerade blicken på mig och utbrast:

”Nej men se, fänrik Forsmark – MED SKÄGG!”

Han hade inte glömt sitt folk. Cirkeln var sluten – från barnet på motorcykeln i Bodafors till ett hjärtligt möte på Abisko Turiststation.

Karsås

Låt mig lotsa vidare norrut på Fabriksgatan förbi Sjöbacka på höjden och ned till Fagerströms så kommer vi i kurvan nästan nere vid sjön till villan som en gång var Karsås gård. Så här det ut idag:

Bild från Google Earth

Precis som Sjöbacka har Karsås under årens lopp renoverats och byggts om i flera omgångar till dagens standard.

Mitt tidigaste minne från Karsås på 1940-talet handlar om sjökaptenen Karl-Erik Thunberg och hans fru Malin. De bodde i villan med sönerna Björn (1935-2020) och Ulf (född i Yokohama i Japan 1937) fram till 1943 då Karl-Erik omkom, när hans båt Sveajarl minsprängdes den 9 januari.

Båda fartygssidorna var målade i gula och blå fält för att synas. Men en mina i vattnet har ingen syn.

Lejdbåten Sveajarl 

Min bror Erik berättade idag (den 1 juni 2026) att det var mamma Dagmar, som i Kyrkorådet tog initiativet till att denna minnestavla sattes upp i Bodafors kyrka.  

I inlägg 21/ fortsätter jag med bl a mina minnen av 2:dra världskriget.

Karsås och dess historia

A/  De sista verksamma lantbrukarna på Karsås var bröderna Isak Ferdinand och Anders Magnus Johannesson. År 1910 sålde de gården till J. A. Carlsson och C. A. Skarin, som avverkade skogen och använde virket i sitt sågverk i Bodafors. Därefter styckades gården Karsås upp i fem fastigheter, varav Sjöbacka blev en. Själva bostadshuset behölls inom släkten fram till 1934.

B/ Hösten år 1940 flyttade familjen Thunberg in på Karsås, sedan Thunbergs fartyg Sveaborg, med familjen ombord, torpederats av den tyska U-båten U-45, nära Färöarna. Detta skedde samma natt som Danmark och Norge ockuperades av Tyskland, 9-10 april 1940. Familjen och besättningen räddades.
I januari 1943 minsprängdes Thunbergs nya fartyg Sveajarl utanför Norges kust varvid hela besättningen omkom. Hans familj bodde då på Karsås, men de flyttade samma år till Stockholm.

C/ År 1944 övertogs villan av docent Oskar Carlgren, zoolog och tidigare professor i Lund (1912–1930). Efter hans död 1954 gick fastigheten vidare till sönerna Georg Carlgren, läroverksadjunkt, och Helge Linder‑Carlgren, banktjänsteman i Stockholm. Under deras tid användes huset främst som sommarbostad. Georgs barn, Ragnhild och Sverker, vistades ofta här liksom familjen Fagerströms barn. Då kunde det hände att roddekan användes för en tur på Storesjön ut till Tallö, där man åt en bulle och drack kaffe eller saft.

D/ Efter Georg Carlgrens bortgång 1973 såldes fastigheten till Carl‑Olof Carlsson, som ägde Karsås fram till 1987.

E/ Därefter tog Bill och Evy Sundberg över och bodde här till 2016, då sonen Benny Sundberg tillsammans med Sandra Sundberg blev nya ägare.

*****