19/ Min barndom på Sjöbacka i Bodafors. Del 1: Grannarna på Karsås

När jag nu övergår till att berätta om mina egna minnen är tanken att göra det i kronologisk ordning. Får se hur länge den ambitionen håller. 

Inlägg nr 19: Min barndom på Sjöbacka

Jag föddes mitt på julafton tisdagen den 24 december 1935. Behjälplig vid förlösningen var barnmorskan Irma Blomstrand. Hon skjutsades med häst och släde, för på den tiden var det vinter redan i december. Hon hade lite bråttom för hon skulle vidare hem till provinsialläkaren Werdenfels i Besekull ungefär 6 km bort. Där kom min blivande klasskamrat Kerstin till världen.

Göran 6 månader

Dagen till ära hade pappa varit förutseende och köpt en radioapparat av märket Radiola - en slag present till mamma.

Den blev en central del i hemmet, när vi sedan kunde lyssna på nyheter, musik, föredrag och barnprogram. Den ersatte pappas gamla kristallmottagare, som man lyssnade på i hörlurar. Den såg ut nästan så här - fast i mycket sämre skick.

Den blev många år senare en intressant leksak, som jag och min bror Erik hittade undanlagd på uthusets vind. När mamma en gång stod nedanför trappan och frågade vad jag gjorde, svarade jag: ‘Ingenting.’ När Erik fick samma fråga, svarade han: ‘Håller i’.

Så här ser Sjöbacka ut i dag (Google Earth). Där bor Jenny, som med sin man under många år rustat och byggt om Sjöbacka till ett riktigt paradis på småländska höglandet 294 meter över havet. Päronträdet fanns redan när jag var barn och boken planterade vi någon gång på 1940-talet. Bakom villan fanns torrdasset/hönshuset samt uthuset, som nyligen byggts om till en fin gäststuga med musikstudio till Jennys grabbar. Bild: Google Maps/Google Street View från 2024.

Video från resan till Holland den 21 april 2026 från Storsjön med Tallö samt Karsås med Sjöbacka. Snälltåget kör drygt 1000 m med 160 km/tim.  

Pappa Paul och träsvarveriet

Pappa hade arrenderat ut gården Sjöbackas odlingsmarker till grannen Fagerström och börjat med sitt träsvarveri i ladugården, som väl var tom på djur, men kanske användes som hölada av grannen. En augustinatt 1937 brann hela lagården ned till grunden. Han började då om med ny svarv, bandsåg och borrmaskin i uthuset på gården. 
Så här ligger gårdarna i Karsås idag på Södra stambanans västra sida.

Svarveriet sett från Fabriksgatan 15 från mitten av 1950-talet. På taket sitter spåncyklonen.

Pappa drev "P Forsmarks Träsvarveri" fram till slutet av 1950-talet.

Då fanns det en särskild byggnad som virkeslager. I fabriken fanns en ångtork, som värmdes upp av en stor sågspånspanna. Virket, som skulle torkas, lastades från virkeslagret på en rälsvagn, som för hand rullades in i torken som stängdes bakom täta portar. Värmen sattes på och efter något dygn rullades vagnen in i fabriken. Som mest arbetade fem 'gubbar' vid cirka 7 olika maskiner: kapsåg, bandsåg, borrmaskin, plan/rikthyvel, toft- och fasonsvarv, två handsvarvar och en roterande trätrumma för slipning/polering av mindre svarvade saker (=trumling).

Pappa handsvarvar.

Den sista maskinen pappa köpte var en Hempel automatsvarv, där man laddade ett magasin med ämnen som automatiskt föll ned i svarvläget när föregående skaft var färdigt.
Slutligen fanns ett lackeringsrum med en finurlig handdriven doppmaskin (som pappa konstruerade och byggde) för lackering av t ex skaft, handtag, små dockor. Jag tyckte det var häftigt att sköta den maskinen, för det doftade så gott av förtunning. Så småningom installerades ventilationsfläktar.  

Danielsson och Stig Hammö borstar av sig efter arbetsdagens slut.

Stig var inte bara en duktig svarvare - han kunde tälja i trä också. Bland annat skar han dessa trägubbar, vilka påminner om Döderhultarns gubbar.

För skaftsvarven behövdes särskilda svarvstål med profilerad egg. De smiddes av den lokala smeden efter en modell, som pappa handsvarvat. Arbetet att smida dessa svarvstål krävde stor yrkesskicklighet. Eggen måste ha en exakt skärvinkel och det måste finnas ett spår där svarv-spånet avlägnades.
Exempel på svarvade produkter. Bakom Lucian står några små målade hästar med borrhål för stearinljus som bordsdekoration. De två tomtarna med kälkar och ljus stod alltid på brickan när någon i familjen fyllde år. Då låg en 2-krona på brickan. Vid namnsdagsfirande var det en 1-krona. 
Lucian och hennes tärnor har ett sågat spår i klänningen, där placerings-kort kan sättas i.

Detta är den så kallade Lyktgubben som nu står i vår hall.

Detta var den roligaste leksaken. Min bror Eriks pojkar Anders och Henrik roar sig.

Klicka på länken så får du se fler av pappas alster!

I början på 1960-talet lade pappa ned fabriken. Marknaden för (svarvade) träprodukter försvann, när plaståldern gjorde sitt intåg. Dessutom blev han pensionär och ville göra annat.

Det var ungdomsvännen Gustav Nordlander från beredskapsåren under 1:a världskriget, som rådde pappa att utveckla svarveriet. Han fick troligen hjälp med finansieringen av sin svärfar August på Kyrkbyn, när han lät bygga sin ny lilla snickerifabrik 400 m hemifrån.

Nordlander var lärare på Konstfack i Stockholm och hemma hos honom på Lidingö satt de och målade alla de olika träfigurerna, som han svarvat och tagit med på tåget till Stockholm. De såldes sedan på julmarknaden på Hötorget.

Mamma Dagmar

Åtminstone under vintern 1943 jobbade mamma  som 'ambulerande' skolkökslärarinna mellan olika skolor i trakten. Hon tog tåget (ånglok) från Bodafors till nästa station söderut till Sävsjö, där hon hade skolkök i en källarlokal. I bland fick jag följa med.
Jag minns speciellt en vinterdag då faster Mia, min kusin Berit (16 år, som såg pappa plocka upp mammas spetsnäsduk) och jag gick till Bodafors station för att möta mamma, som skulle komma hem med '5-tåget'. Men ingen Dagmar klev av och tåget, som fortsatte mot Nässjö. Det var konstigt. Hade hon missat tåget? Det visade sig senare att vagnsdörren på grund av kylan fryst fast så den inte gick att öppna. Hon kom dock hem senare på kvällen med 7-tåget från Nässjö.

Detta silverfat fick Dagmar av tacksamma elever i Sävsjö 1943.

I början på 1940-talet när mamma stökade i köket renoverades huset Sjöbacka. Det var säkert hennes idé - hon ville ju ha en mer ergonomisk miljö att arbeta i. Den gamla köksfarstun med isskåp revs och entrén  flyttades till 'järnvägssidan', köket fick en ny högre diskbänk och rinnande vatten. Det byggdes ett WC i hallen och på andra våningen fick vi ett badrum. Vattnet kom från den nygrävda brunnen, som låg hundra meter från huset nere i dalen. I pumphuset intill stod hydroforen som tryckte upp vattnet genom den nedgrävda ledningen till huset. Därmed behövdes inte längre brunnen vid vägen, och det gamla utedasset byggdes om till hönshus. 

Fagerströms

Utsikt från köksfönstret mot Storsjön med Fagerströms ladugård.

Jag hade klättrat upp på hustaket när jag tog bilden på 1950-talet-.

På den här åkern odlade farbror (Farbror kallade man alla vuxna män - kvinnorna kallades tant) Bror potatis, som man hjälptes åt att plocka. Här är hans kor nyfikna åskådare. De står hans mark, medan åkern på denna sida stängslet var pappas mark, som han arrenderade ut till Bror.

I arrendeavtalet hade Bror och pappa reglerat att vi fick hämta mjölk både morgon och kväll mot ett överenskommet literpris. Ibland hämtade jag mjölkflaskan. Här är mjölkflaskorna på Solbacken i Sjösa 2026!

Både Bror och Paul sjöng i Bodafors Manskör. Bror spelade dessutom kontrabas i Bodafors orkesterförening och sonen Stig cello.

Bror och Tora fick barnen Karl-Erik (1927-2012), Ingegerd (1929-2023), Stig (1933-2001), Ingvar (1937) och Kerstin (1940).

På Fagerströms uteplats: Från höger Bror, Tora, äldste sonen Karl-Erik och en cigarettrökande Paul.

På Fagerströms farstutrappa sitter från vänster min kusin David, Ingvar Fagerström och min bror Erik med flickvännen Maja.

Pappa Karl-Erik med döttrarna Anna och Helene med Fagerströms lagård hitom sjön.

Helene (f 1956) och Anna (f 1958) döttrar till Karl-Erik och Ulla Forsmark. Davids 'folka' bakom Sjöbacka-grinden.

Kusin David Forsmark samt Anna med mjölkflaskorna springer åt fel håll.

Äldsta dottern Ingegerd (kallades Inga) var gift med Bertil och bodde i Norrköping.

Hon var ofta barnflicka för mig när både Paul och Dagmar arbetade. En kväll år 1957 ringde det på telefonen på Sjöbacka. Det var Bertil som ville att vi skulle gå med bud ned till Fagerströms, som inte hade telefon, och berätta att Tora och Bror blivit mormor och morfar - för Bosse hade fötts.  

Inga den 8 juli 2022 hälsade vi på Inga. Som vanligt var hon strålande glad.

Som pensionärer flyttade Inga och Bertil (1926-2002) tillbaka till föräldrahemmet. Det var dock väldigt nedslitet så de lät riva det gamla huset och sedan bygga ett nytt på samma plats.

Så här ser Fagerströms nybyggda hus idag med Sjöbacka uppe på höjden. Det blev ett standardhus utan fönster på gavlarna. Anledningen därtill var dels 1970-talets energikrisen och och den nya tekniken med prefabricerade hus.  Men Inga ville ha utsikt upp mot Sjöbacka från sitt kök. Alltså monterades ett fönster in.

Så här minns jag Inga: Hon var alltid GLAD!

Lyckan

Även tant Irma på Lyckan hade gjort upp om mjölkhämtning hos Fagerströms. 

Lyckan byggdes - om jag fattat rätt - av Paul och hans bror Abraham. Tillsammans med hustrun Anna fick de barnen Karl-Erik, Anna-Britta, Lasse och David. När de flyttade till Nässjö runt år 1945 flyttade Irma Birch-Jensen in. Hon var en så kallad 'sockerbruksänka', eftersom hennes man, som var direktör på ett stort sockerbruk i Skåne, hade dött. Hon var gymnastikdirektör och scoutledare. I Bodafors fanns redan KFUM med Vargungar och scouter, där jag var med. Min scoutpatrull hette Vesslan. Det tyckte jag var ett passande namn. Vi höll till i kyrkans källare. Scoutchef var prästen Sigfrid von Scheele. Tant Irma startade KFUK och en flickscoutgrupp. De höll ofta till på Lyckan. Tant Irma introducerade volleybollen i Bodafors. Hon hade spänt ett snöre på drygt 2 meters höjd mellan flaggstången och en käpp. Bollen skull slås över nätet med händerna. Inte sparkas! Konstigt tyckte vi på den tiden.

Ibland var grannarna var bjudna till Tant Irma att fira påsk. Hon hade ett antal dvärghöns som gick fritt i trädgården och sprätte. Vi fick ägg  av Tant Irma, vilka vi målade för att sedan att gömma dem någonstans i den stora trädgården. Sedan gällde det att hitta så många som möjligt. När de vuxna satt och pratade gick min bror Erik och jag ut genom grinden till hagen, där Fagerströms kor höll till. Jag fick för mig att jag skulle rida. Jag lyckades ta mig upp på ryggen på en ko. Det gick bra en stund, men när kon gick in under en stor gran så sopades jag av. Jag klarade mig bra för jag landade mjukt på - just det - en färsk komocka. Vad jag skämdes när jag träffade de vuxna. Dessutom hade jag de finaste 'gå-bort-byxorna'.

Här står den tyska familjen Napp, som bott hos tant Irma ett tag. De är förmodligen på väg hem. 

De hade varit inne på pappas fabrik och fått enkla svarvade ljusstakar, som de målade mönster på.

De hade skrivit namn och årtalet 1958 .

Pojken till höger hette Josh Napp - vi lekte tillsammans och han var med när vi fiskade kräftor i Storsjön. Tant Irma hade en så kallad västkustjulle, som var rundbottnad och hade lösa åror. När man väl lärt sig roddtekniken var den mer lättrodd än den småländska flatekan.

Vareviksbadet i bakgrunden.

Oftast var det pappa som rodde och bestämde var burarna skulle läggas i två rader, lätt att hitta när burarna skulle tas upp. De hade ett namnat flöte.
Storsjön hade inga formella fiskegränser, men i praktiken ansågs varje fiskare ha rätt till det triangelformade område som sträckte sig från den egna strandlinjen och ut mot ett stenkummel, Stenören, några hundra meter ut i sjön. Jag minns fortfarande med obehag en gång när pappa och grannen inte kunde enas om var gränsen egentligen gick.

På väg ner till Storsjön för det årliga kräftfisket, som började kl 18:00 en viss dag i början av augusti. Mamma och kusin Anita bar stången där kräftburarna hängde. Erik bar hinken med mörtbitarna, som ska hängas på en krok mitt inne i kräftburen för att kräftan inte ska äta betet genom burnätet utan krypa ned i buren. Jag bar en kräft-tina som hade två öppningar med betet hängande i mitten. Morfar är intresserad åskådare och pappa tar fotot med sin bälgkamera av märket Voigtländer.

Kräftpremiären i Sverige år 1946 inföll den 7 augusti klockan 17.00.

Två personer satte ut burarna från båten. De vittjades sedan morgon och kväll. Samtidigt plockade Erik och jag kräftor på sandbottnen mellan badbryggorna. Då hade vi en flathåv med snöre och ett annat snöre med en fastbunden mörtbit som bete.  När man såg en mörk kräfta krypa omkring på den ljusa sandbottnen försökte vi med betet locka fram kräftan till håven. När kräftan hade fått ett grepp om betet med ena klon kunde man försiktigt lyfta in den i flathåven, som man direkt drog upp. Detta var väldigt spännande!

En mysig kräftskiva med Carlo Winkler som gäst, sommaren 1960. Det var hos Carlos familj i Tyskland jag bodde när jag 1954 praktiserade på den stora Rowenta‑fabriken.

Observera skåpet på väggen ovanför Dagmar. 

Det är jag som serverar svagdricka.

När kräftpesten drabbade Storsjön i mitten på 1970 var det roliga slut. Den svenska flodkräftan nästan försvann. Den amerikanska signalkräftan, som planterades in i svenska sjöar, var immun mot pesten som fortsatte smitta ännu 'friska' sjöar och vattendrag.

Läs mer om kräftans märkliga liv och den ur ekologiskt synpunkt misslyckade inplanteringen av signalkräftan.

Tant Irma har betytt väldigt mycket för mig, ända sedan jag var 10 år.
Hon tog ofta med mig ut på skidturer. Under många höstkvällar stod vi ute och tittade på stjärnhimlen. Hon berättade om stjärnor, solar, planeter och nebulosor.
Det som fascinerade mig mest var de gamla berättelserna om stjärnbilder, som Orion, Pegasus och Vega.
Som vuxen läste jag en kurs i astronomi på Stockholms universitet. Jag köpte också ett teleskop som jag ställde upp på Stensunds folkhögskola, där jag arbetade som lärare. Under klara kvällar fick eleverna titta på Jupiters fyra månar och Saturnus ringar – något som väckte många glada utrop.
Jag har även lett studiecirklar i astronomi, både i Trosa och Nyköping.

Ibland kom hennes son Charles Birch-Jensen och hälsade på.

Han var utbildad vid KTH och jobbade bl a med gasturbiner. Men framförallt så var han flygintresserad och tjänstgjorde 1953-56 som lärare i flygteknik vid Etiopiens flygvapen. 1960 gav han ut boken "Ett okänt Mecka" där han berättar om sin utforskning av en gammal etiopisk kultplats. Den är en spännande upptäcktsfärd oftast till fots med även på en åsnerygg.

En gång någon dag före jul tog han med oss (Pappa, Erik och mig) på 'julgransjakt' på Pappas marker. När vi väl hittat en fin gran, så tog han ned sitt dubbelpipiga hagelgevär från axeln för att 'skjuta ned' granen. Det första skottet gjorde ett hål nedtill i stammen. Efter det andra skottet så fälldes granen - klar för Pappa att bära hem.

Badvägen - Kadettskolan - Abisko Turiststation

Från motorcykeln i Bodafors till fänriksskägg i Abisko – Minnen av ”Gutte”

Livet väver ibland mönster som man inte kan förutse som barn. För mig började ett sådant mönster vid vägkanten i Bodafors kanske 1947, vid huset Lyckan, där min granne ”Tant Irma” bodde.

Kaptenen på motorcykeln
Grannen Irma Birch-Jensen var en dam med pondus. Men det var hennes bror som stal mitt barnsliga intresse hösten 1947. Han hette Gustaf Westrell, men kallades för ”Gutte”. Han var kapten vid Ingenjörstrupperna och ledde arbetet med den nya ”Badvägen” ner mot Vareviksbadet.

Bodafors ville byta skogsstigen mot en riktig väg, och genom en snygg samverkan mellan kommunen och kronan skickades ett förband från Ing 1 i Solna ner på fältövning. Kommunen stod för gruset och marken, medan armén stod för musklerna och maskinerna. Jag minns Gutte som den spännande mannen på tjänstemotorcykeln; han ledde arbetet direkt från sadeln och till min stora lycka fick jag ibland åka med. Där och då anade jag inte att våra vägar skulle korsas igen nio år senare under betydligt stramare former.

Disciplin under skolchefen
Åren gick och 1956 befann jag mig på Ing 1 i Frösunda. Jag var kadett på Ingenjörtrupperna kadett- och aspirantskola (IngKAS). När skolchefen stegade in insåg jag med en blandning av respekt och förvåning att det var samma ”Gutte” som jag åkt motorcykel med i Småland. Nu var han kapten Westrell, en auktoritet som styrde med fast hand, men trots den strama uniformen fanns där alltid en glimt av den karaktär jag mött vid Lyckan.

Återseendet i fjällvärlden
Det sista kapitlet utspelade sig ytterligare några år senare. Jag och två kamrater nådde efter en lång vandring Abisko Turiststation, väderbitna och rejält skäggiga. Plötsligt dök han upp igen. Gutte hade bytt den militära banan mot posten som platschef för STF i Abisko. Han tog en titt på oss, fixerade blicken på mig och utbrast:

”Nej men se, fänrik Forsmark – MED SKÄGG!”

Han hade inte glömt sitt folk. Cirkeln var sluten – från barnet på motorcykeln i Bodafors till ett hjärtligt möte på Abisko Turiststation.

Texten är formulerad av AI Gemini efter mina detaljerade instruktioner!

Karsås

Låt mig lotsa vidare norrut på Fabriksgatan förbi Sjöbacka och Fagerströms så kommer vi i kurvan nästan nere vid sjön till villan som en gång var Karsås gård. Så här det ut idag:

Mitt tidigaste minne från Karsås på 1940-talet handlar om sjökaptenen Karl-Erik Thunberg och hans fru Malin. De bodde i villan med sönerna Björn (1935-2021) och Ulf (född i Yokohama i Japan 1937) fram till 1943 då Karl-Erik omkom, när hans båt Sveajarl minsprängdes.

I inlägg 20/ fortsätter jag med bl a mina minnen av 2:dra världskriget.

Karsås och dess historia

De sista verksamma lantbrukarna på Karsås var bröderna Isak Ferdinand och Anders Magnus Johannesson. År 1910 sålde de gården till J. A. Carlsson och C. A. Skarin, som avverkade skogen och använde virket i sitt sågverk i Bodafors. Därefter styckade de av marken och sålde den till fem olika köpare, men behöll själva bostadshuset inom släkten fram till 1934.

Hösten år 1940 flyttade familjen Thunberg in på Karsås, sedan Thunbergs fartyg Sveaborg, med familjen ombord, torpederats av den tyska U-båten U-45, nära Färöarna. Detta skedde samma natt som Danmark och Norge ockuperades av Tyskland, 9-10 april 1940. Familjen och besättningen räddades.
I januari 1943 minsprängdes Thunbergs nya fartyg Sveajarl utanför Norges kust varvid hela besättningen omkom. Hans familj bodde då på Karsås, men de flyttade samma år till Stockholm.

År 1944 övertogs villan av docent Oskar Carlgren, zoolog och tidigare professor i Lund (1912–1930). Efter hans död 1954 gick fastigheten vidare till sönerna Georg Carlgren, läroverksadjunkt, och Helge Linder‑Carlgren, banktjänsteman i Stockholm. Under deras tid användes huset främst som sommarbostad. Georgs barn, Ragnhild och Sverker, vistades ofta här liksom familjen Fagerströms barn, och båtarna på Storsjön användes flitigt för kortare turer.

Efter Georg Carlgrens bortgång 1973 såldes fastigheten till Carl‑Olof Carlsson, som ägde Karsås fram till 1987.

Därefter tog Bill och Evy Sundberg över och bodde här till 2016, då sonen Benny Sundberg tillsammans med Sandra Sundberg blev nya ägare.

*****