11/ Syskonen Svalling

Inlägg nr 11: Syskonen Svalling

Min kusin Ingrid Eckerman (född Egerö) skrev i december 2011 om "Svallingsläkten med rubriken Gustaf Emanuel och Helena Karolina Svalling  samt deras ättlingar". Finns på den här länken Familjen_G_E_Svalling.pdf 

Detta gruppfoto togs 1946 i Nya Kyrkbyns vardagsrum. 1 och 2 är sonen Eric med makan Rut Egerö, 3, 4 och 5 är mostrarna Signe, Anna och Lalla. 5 är goda vännen Signe K. 7 och 8 är döttrarna Ingrid och Maja med maken 9 John Swensson. 10 och 11 är August och Mia. 12 är prästfrun Anna-Lisa Ericsson och 13 moster Ester. På golvet sitter Erics och Ruts barn Torsten, Lena och Bertil.

Bara Emilie och Mia gifte sig medan systrarna och brodern Gottfrid förblev ogifta. De fick alla rejäla utbildningar. 

Emilie (1866–1947), var elev vid Wallinska skolan i Sthlm och inledde därefter studier vid Uppsala Universitet där hon 1889 blev fil kand med inriktning på naturvetenskapliga ämnen. Hon gifte sig hon 1892. ren 1905–26 undervisade vid elementarskolan för flickor i Södertälje.
Anna (1875- ? ) blev folkskollärare. 

Lalla (1881-1965) försäkringstjänsteman på Skandia.

Detta är hennes 60-årsgåva från Skandia 1941.

Mia (1871-1956) var telefonist innan hon gifte sig med August 1898. Detta är den förtjänstnål hon fick efter avslutat tjänst. Texten lyder: 

Mia Svalling Ericsson (mors) telegrafistnål. Var telegrafist i Hallstahammar. Var chef för bl a telegrafens och telefonens förflyttning till Kolbäck.

Texten skrevs av hennes son Eric Ericsson (sedemera Egerö)

Ester (1873–1956) blev 1897 gymnastikdirektör vid GCI. Hon var därefter bland annat  gymnastiklärarinna och sjukgymnast i Eskilstuna, Enköping och Berlin till 1902, samt vid Landskrona folkskollärarinneseminarium 1903–06.

Signe (1879–1972) blev 1903 gymnastikdirektör. Signe arbetade inledningsvis som sjukgymnast i England och Holland och var därefter 1909–40 gymnastiklärarinna i Stockholms folkskolor.

De ogifta syskonen bodde tillsammans i en stor lägenhet på Linnégatan 98 i Stockholm. De lät bygga en fin och rymlig 'sommarstuga' invid Kolbäcksån nära Nya Kyrkbyn, där August och Mia bodde. Den hette Ågården, men kallades i folkmun "Nuckebo". Där bodde  Anna, Ester och Signe. Numera kallas den Åsidan (Kolbäcks Kyrkby 4:2).

I texten ovan står det Motivbeskrivning: Lisselbo. Det är fel!
Lisselbo är namnet på det "fritidshus" vid Älgö i Nacka, där Lalla och hennes "väninna" Signe Karlsson höll till på lediga stunder. 
Vid något tillfälle var Dagmar i Stockholm, då hon passade på att besöka någon av Mostrarna, som bodde på ett ålderdomshem. Enligt mamma så låg "NN som ett paket i en säng. Så vill jag inte sluta mitt liv!"

Så här såg Ågården ut när kusinen Anders Egerö var där 2025.

Bilden från 1906 visar tre av mostrarna med sina långa vida kjolar, när de ska ge sig iväg på en cykeltur. Jag har faktiskt cyklat på en av Mostrarnas cyklar i sällskap med några av dem bort till Oxelby. Jag hade besvär med att både trampa och styra.

Min kusin Lena berättar att Mostrarna (Signe, Lalla och Ester) bildade Föreningen För Fotfria Kjolar. 

Min kusin Ingrid Eckerman (född Egerö) berättar i sin blogg "Ingrid Eckerman tycker till" från den 2 september 2011 mycket intressanta minnen om sin farmor Mia Ericsson (född Svalling). Den finns på denna länk: https://ingrideckerman.blogspot.com/2011/09/min-fars-mostrar-var-rostrattskampar.html, där Ingrid berättar om Mostrarna ur sitt perspektiv.

Det var dags för kvinnlig rösträtt 1921. Det är klart att de starka kvinnorna Svalling engagerade sig i kampanjen. 

När jag gjorde militärtjänst på Ing 1 i Stockholm i mitten på 1950-talet hände det ibland att jag besökte de gamla Mostrarna på Linnégatan 98. Då bjöds jag på lunch.
När mostrarna av åldersskäl lämnade lägenheten, fick jag behålla taklampan i hallen. Den var gjord i hamrad plåt. Den skänkte jag till Stensund, där den fortfarande hänger inne i entrén till kontorsflygeln. 

I Slottssalen på Stensund står bredvid den stora öppna spisen en lång eldgaffel. Den var en gång i tiden min morfars och kanske tillverkad på Svallings smedja i Mölntorp.

*****

10/ Dagmars ungkarlstid

Inlägg nr 10

Dagmars ungkarlstid – en resa från flickskolan i Västerås till hemmafru och ambulerande skolkökslärarinna i Bodafors

Min mor, Dagmar Karolina Ericsson född 1901, levde ett mycket långt och fullödigt liv. Hon somnade in år 2000 i Salarps äldreboende i Rönninge utanför Stockholm.
När hon var 14 år, började hon i flickskolan i Västerås, där hon liksom hennes syskon bodde i skolhushåll med någon släkting eller anställd som ansvarig för mat och ordning.

Mamma älskade att dansa redan som tonåring. Ibland var det dans i flickskolans eller läroverkets aula med levande musik. På den tiden kunde en dam inte gå ut och dansa själv. Hon måste ha ett 'förkläde' med sig. Det kunde vara en vuxen släkten eller hennes äldre bror Eric. Det var den tidens sed. 
Damerna hade ett tryckt dansprogram med kvällens olika danser listade i ordning.  Då kom kavaljererna och 'bokade' t ex en hambo i Dagmars program. Det var där hennes dansglädje grundlades. Min sista dans med henne var på hennes 95‑årsdag. Stegen var inte längre som förr, men hon njöt, och det gör mitt minne desto starkare.

Dansen följde också mig vidare: från köksgolvet hemma, via danskurser och gillesdanser, till uppvisningsdanser under mina år som lärare på Stensund.
5 år senare utbildade sig Dagmar till hushållslärare på Tärna folkhögskola utanför Sala, där hon blanda andra fick den kände folkhögskoleprofilen Jan Ottosson som lärare. 

Hon arbetade sedan som ambulerande skolkökslärarinna i trakten av  Kolbäck och även när hon gift sig och flyttat till Bodafors 1934.
Där satte hon sin prägel på upprustningen av det gamla huset Sjöbacka: rinnande vatten, värmeelement, kylskåp, ergonomiskt kök — allt sådant som hon lärt sig på Tärna. Hon var en modern kvinna långt innan ordet blev modernt.
Och som en märklig cirkel i livet ordnade hon 1960 ett föredrag i Bodafors Folkets hus med Jan Ottosson, den legendariske “Bastu‑Jan”. Han imponerade på publiken genom att 'gå på händerna' 70 år gammal!

År 1927 skaffade sig Dagmar en bil av märket Chevrolet. Tillsammans med syskonen bilade de runt i Sverige. Bland annat besökte de den blivande svägerskan Rut Östby i hennes hem på gården Östanby utanför Lindesberg. 
Min kusin Torsten berättar: "om den berömda campingresan, som min far Eric gjorde på motorcykel tillsammans med sina tre systrar +  Rut i Dagmars bil. Enligt uppgift sov de i samma stora tält, men min far fick för säkerhets skull ligga emellan systrarna." 

På väg till Östanby och Gusselhyttan

Vid Ringsjön i Skåne 22 juli 1927

Den 29 dec 1928 (på dagen 6 år innan hon gifte sig!) skaffade hon pass. Planerade hon en utlandsresa?

Hon skulle till École Florence Nightingale i Bordeaux. Jag har inte en aning om varför eller hur hon hade fixat nödvändiga kontakter. I flickskolan hade hon lärt sig franska, så hon planerade nog allting själv. 

När hon den 3 januari 1929 satte hon sig bakom ratten på sin cheva hade hon minst 300 mil grusvägar framför sig.
Under 10 månader vistades hon på École Florence Nightingale. Skolan var en av Frankrikes mest moderna utbildningar för sjuksköterskor och byggde på Florence Nightingales principer om disciplin, hygien och praktisk klinisk träning.

Utbildningen innebar daglig närvaro i sjukhusmiljön. 
Tiden i Bordeaux gav henne en fördjupad kunskap i medicinsk hygien, omvårdnad och organiserad folkhälsa – erfarenheter som hon bar med sig hem och som kom att prägla hennes fortsatta liv.

* 

En vecka sommaren 1933 fortbildade Dagmar sig på denna veckokurs i Lillehammer. Hon hade då en tjänst på Kyrkskolan Himmeta utanför Köping.

Dagmar hade fått ett stipendium från Västmanlands läns Landstings Folkbildningskommitté, för att kunna gå denna kurs.

Med stor tacksamhet för stipendiet á kr. 100:- (2500 kronor i dagens penningvärde), som jag erhållit för deltagandet i den av Föreningen Norden anordnade kursen för skolkökslärarinnor i Norge innevarande sommar, ber jag härmed vördsamt få översända en kortfattad redogörelse av densamma.

Denna kurs var den första nordiska studiekurs för lanthushålls- och skolkökslärarinnor, ordnad av Föreningen Norden i samarbete med Landslaget för Husstellærerinner, Skolekjøkkenlærerinnenes Landsforening, Statens Lærerinneskole i Husstell och Norske Kvinners Nasjonalråd. Den avhölls i Oslo, Hurdals Verk och Lillehammer under tiden 3/7–10/7 1933.

Läs resten av hennes rapport från kursen. Det är ett mycket intressant tidsdokument.

*****

9/ Gamla Kyrkbyn = Kyrkbyn

Inlägg nr 9 

Om gården Kyrkbyn, som i 170 år ägdes av Ericsson-familjer

Mina funderingar:

1/ Kyrkbyar finns det hur många som helst i Sverige. Då betyder kyrkby ”liten bebyggelse nära ortens kyrka”.

2/ Då bör Kyrkbyn vara ett namn på bebyggelsen vid kyrkan. Det finns säkert många sådana också.

Mangårdsbyggnaden (i lila cirkeln) Kyrkbyn ligger på fastigheten med beteckningen Kolbäcks kyrkby 8:1. Jag tror att det är hela gården med byggnader, skog och åkrar som t ex August ägde. Dessutom ingick även Vänsta och Oxelby med var sitt mantal.
Det rödmarkerade området var det sista, som Andreas sålde 2025 till Albin Skure. Därmed försvann det 170 år gamla godset Kyrkbyn för alltid ur Ericsson-släkten.

Jag kommer att kalla mangårdsbyggnaden på Kyrkbyn för just Kyrkbyn eller Gamla Kyrkbyn, om det behövs för tydlighets skull. Sedan August runt 1920 byggde villan uppe vid åsen kallade släkten den för Nya Kyrkbyn, med beteckningen Kolbäcks kyrkby 4:3 (och senare Kyrkbyåsen 4:1).

Kyrkbyn byggdes runt år 1800 - långt innan Lars Pettersson flyttade in.
Denna bilden är från 1895.

Här växte Augusts och Mias barn upp. Eric (1899), Dagmar (1901), Maja (Maria 1903), Ingrid (1905) och Torsten (1905-1913).

Detta foto från julafton 1920 är taget i vardagsrummet på Kyrkbyn

Namnförteckning saknar jag.

Kyrkbyn på 1960-talet när Karl-Axel och Ingegerd bodde här.

Fotot på kyrkbytrappan är taget på 1960-talet. Förutom Karl-Axel (dricker kaffe) och frun Ingegerd med barnen Andreas, Lena och Lalle är det Dagmar och Paul bredvid ?

*****

8/ Godsägaren August Ericsson

- Inlägg nr 8: Min morfar August Ericsson

När Andreas på Kyrkbyn i maj 2025 sålde det sista av gården Kyrkbyn till storbonden Albin Skure på Vendle gård, var arealen cirka 100 ha, varav 84 ha var åker. På t ex 1940-talet var arealen betydligt större och bredde ut sig både åt söder och väster. 
En bild tagen av Google Earth visar de nuvarande byggnaderna på Kyrkbyn, vilka fanns redan på morfars tid.

Från Lantarbetarstrejken 1920 utanför stallet.

På detta foto från c:a 1950 står förutom 11 släktingar också 11 av gårdens viktigaste personer: rättare, kusk, trädgårdsmästare och lagårdsförman.

Men de flesta som arbetade på gården var mjölkerskor, lagårdskarlar, stalldrängar och pigor. Fram till 1940-talet fanns också statare. När gården mekaniserades med mjölkmaskiner och tröskverk kring sekelskiftet 1900 och traktorerna från 1920 minskade antalet anställda.

Av min vän Kurt Larsson på Kolbäck hembygdsförening fick jag ett tidningsurklipp från Köpingsposten 1903.

200 kronor år 1903 motsvarar ungefär 15 000–16 000 kronor år 2026. En dräng kunde ha omkring 250–350 kr per år i kontantlön.
Av samma notis framgår att morfar August Ericsson tar över Kyrkbyn efter Gammal-Eric den 14 mars 1903.

Redan mitten på 1800-talet fanns ett bränneri (se förra inlägget), där bland annat potatis blev brännvin. 
Detta är brännvinsladan invid Eriksgatan upp till Nya Kyrkbyn (till höger i bilden). Ladan finns inte kvar och hela gärdet är nu bebyggt. Fotot är taget på bron över Kolbäcken. Det är den mörka Kolbäcken som givit Kolbäck dess namn år 1337. Nere till vänster flyter Kolbäcksån.

I bränneriet fanns mycket utrustning bland annat måttkärl för våtvaror. Jag har ärvt en del av den ursprungliga uppsättningen. 

Den näst största kannan är speciellt intressant, därför att den tydligt genom sin kröning visar hur fusk förhindras.

I underbloggen "Brännvinsmått" förklaras hur.

Foto på August Ericsson (1867-1950) togs i en ateljé - kanske 1920.

Han bär två förtjänsttecken. Jag lät Copilot analysera bilden ovan:
August Ericsson bar två insignier ur Kungliga Nordstjärneorden. Runt halsen bär han Kommendörstecknet, ett vitt kors i svart band. På bröstet sitter den tillhörande kraschanen, en silverstjärna med ordens mittmedaljong. Kombinationen av halskors och kraschan visar att han tilldelats en högre grad inom orden.
Nordstjärneorden gavs till civila personer som gjort betydande insatser för stat, samhälle eller yrkesliv. Morfar erhöll sina tecken för långvarigt och förtjänstfullt arbete i offentlig och samhällelig tjänst.

{Ordnarna och mycket av Augusts efterlämnade material finns på Västmanlands läns museum i Västerås inlämnade av sonen Torsten.}

Det var Gammel-Eric, som genom sitt arbete och skicklighet, lade grunden till godset Kyrkbyns framgång och förmögenhet. Det förvaltades och utvecklades sedan av sonen August Ericsson, som var utbildad agronom på Ultuna. 
Framgångssagan skulle kunna jämföras den digitaliseringsvåg som började med transistorn på 1950 och svepte över världen till andra sidan millennieskiftet 1900 till 2000. Med stöd av ChatGPT har jag fått till denna essä.

*****

7/ Mormor Mia - Svallingen från Mölntorp

Inlägg nr 7: Släkten Svalling på mormors sida.

Svallingsläkten har sina rötter i norra Södermanland, där soldaten Olof Jonsson tog namnet Svalling på 1700-talet. Under 1800-talet växte släkten fram som en av Eskilstunas mest framstående smedfamiljer. Bröderna Emanuel och Olov Fredrik Svalling drev verkstäder som tillverkade fickknivar, sablar och hushållsverktyg, och deltog i internationella utställningar.

Mia Svallings föräldrahem i Mölntorp

Med det arvegods, som jag nu har, finns bland annat matbestick med tillverkningsstämplar och monogram. 

Jag skickade bilderna till Copilot som analyserade stämplar och monogram. Det resulterade i uppgifter om mormors historia innan hon gifte sig med August den 16 juni 1898.

Emanuels son, Gustaf Emanuel Svalling (1837–1913), utbildad svärdsfejare, drev smedjan i Mölntorp vid Kolbäcksån. Där finns Svallings väg.

Han grundade 1871 tillsammans med sin svärfar C. J. Lamberg en smidesfabrik vid Kolbäcksån i Mölntorp. År 1871 gick han ihop med patron Pehr Magnus von Unge vars svåger var smedmästare på Mölntorps smidesfabrik. Med hjälp av vattenkraften tillverkades bl a strykjärn, liar, navare, fäktvapen och besman (som är pluralis).

Strykjärn tillverkade i Mölntorp. 

De två små järnen med tydlig stämpel. Mässingsjärnet värmdes upp med glödande kol eller en upphettad järnklump, som placerades i järnet vid luckan baktill.

I ett av våra gästrum på Solbacken i Nyköping hänger ett besman. Det är ett av människans enklaste och finurligaste verktyg, som använts i många olika sammanhang.Besmanet är tillverkat för cirka 100 år sedan av G.E. Svalling & Co i Mölntorp. Stången är graderad upp till 10 kg. Det är 1 m långt. Detta är handtagets ända med lite information.

Dessa skridskor från c:a 1900 är riktiga dyrgripar, som jag ärvt efter morfar August via min mor. Dessa remskridskor från Eskilstuna Jernmanufaktur kallades ofta “Svallingar” i folkmun, efter smeden Emanuel Svalling som tillverkat dem.

I Mölntorp växte Maria ‘Mia’ Svalling upp tillsammans med sina syskon Ester, Signe, Anna, ‘Lalla’ och Gottfrid. Fadern hette Gustaf Emanuel Svalling.  

Sambandet mellan släkterna Ericsson och Svalling

Kopplingen mellan släkterna Ericsson och Svalling i Kolbäcksbygden vävs samman genom de starka banden mellan de stora gårdarna och de framväxande industrierna under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Morfar Eric August Ericsson, var som godsägare i Kyrkbyn en central figur i det lokala näringslivet precis samtidigt som Svallingfamiljen expanderade sin industriella verksamhet i Mölntorp. Det fanns ett naturligt beroendeförhållande mellan jordbruket och industrin på den tiden, där godsägarna och industriledarna ofta rörde sig i samma sociala kretsar och samarbetade kring bygdens utveckling. Genom Mia Svalling och hennes giftermål in i familjen på Kyrkbyn hamnar hon mitt i skärningspunkten mellan den gamla jordägande aristokratin och den nya tidens framgångsrika industriella entreprenörer som Svallings representerade. (Efter en bearbetad chatt med Copilot)

Mia blev telefonist och även chef på Kolbäcks telefonstation. Detta är den förtjänstnål hon erhöll. Det är sonen Eric Egerö som skrivit lappen med texten "Mia Svalling Ericsson (mors) telegrafistnål."

Mia Svalling
Ericsson
(min) telegrafistelev
Var telegrafist
i Hallstahammar
Var chef för telegrafstationen till
inflyttning till
Kalbäck

*****