En dramatisk vårdag april 2026

Detta inlägg lägger jag faktiskt i bloggen Jöjjes minnesbilder utan att det får något nummer. För det är verkligen mitt minne - det färskaste - som jag inte kommer att glömma i första taget.

Torsdagen den 16 april 2026

Marita och jag gick idag en runda på 'våra' fina stigar i skogen intill. Solen sken och några vårfåglar anmälde sin ankomst med ett härligt kvitter. Vi träffade några grannar, som vi bytte tankar med. Den fortsatta vandringen bjöd på flera överraskningar. 

Den första var denna ännu 'tröga' benlösa kopparödla. Den övervintrar genom att gå i dvala på en frostfri plats nere i marken. Både ormar och ödlor är växelvarma eftersom de inte kan skapa någon egen kroppsvärme.
Det är en märklig känsla att hålla en kopparödla i handen. Den har en mycket slät, glansig nästan metallisk hud så den slinker lätt ut ur handen. 

Sedan såg vi vårens första citronfjäril fladdra omkring vår hasselbuske. Den hann jag inte fotografera. Citronfjärilen är tidig därför att den övervintrat som fullvuxen (imago) hängande upp och ned i någon tät grästuva eller liknande. De flesta svenska fjärilar flyger hit från södra Europa på våren, till exempel tistelfjäril och amiral. 

Bland den bruna höstlöven lyser Vårstjärnan i en solig glänta i skogen.

Vårstjärnan, Scilla forbesii, är en tidig vårblomma som snabbt visar sig när marken fortfarande är kylig. Den bildar låga tuvor med smala blad och stjärnformade blommor som är ljusblå med en tydlig vit mitt. Blommorna öppnar sig helt i sol och gör arten lätt att upptäcka även i gles vegetation. Arten kommer ursprungligen från västra Turkiet men är sedan länge etablerad i svenska trädgårdar och parkmiljöer, där den ofta sprider sig och kan förvildas. Den blommar under en kort period i april och vissnar sedan ned när temperaturen stiger, men hinner tydligt markera vårens början.

Vi är på väg ut ur skogen och nästan framme vid Glimmervägen, då Marita får syn på en groda, men det är en padda. Båda är amfibier!

Paddan 

Vi såg ytterligare några levande paddor i skogsbrynet.

För några dagar sedan räknade jag till 27 stycken överkörda och tillplattade nedåt vägen. Ett par hade påbörjat en parning. Det var förskräckligt. 
När vi fortsatte hemåt såg vi flera nya överkörda paddor.

Avståndet mellan kärret uppe i skogen och våtmarken vid Sjösaviken är drygt 400 m.
Varför finns paddorna på vägen? Läs om paddornas intressanta liv!

Jag knackar på hos grannen Ingvar (93 år) och berättar om de levande paddorna. Då blev han glad. Det var han och hans fru som för mer än 30 år sedan räddade 'grodor' med skyffel och hink.
Under tiden har Marita hitta en död rovfågel i skogskanten. En fågelkunnig vän kan av fotot se att det är en sparvhökshanne. Hur den har dött vet vi inte.

Ja en härlig vårdag var det - fylld av dramatik!

&&&&&

18/ Mitt liv våren 2026

Innan jag börjar med ett nytt 'kapitel' med min uppväxt på Sjöbacka, vill jag berätta om bakgrunden till denna blogg och mitt liv just nu.

Bakgrund 

Pappa fotograferade i många år med en så kallad 'bälgkamera'. Jag började med en lådkamera i slutet på 1940-talet. 1953 köpte jag min första systemkamera av det tyska märket Edixa.  Den hade ett specialobjektiv som gav bilder i nästan naturlig storlek. 1955 började jag ta diabilder i färg. För att titta på en diabild behövdes en diabilds-projektor. Jag köpte en liten hopfällbar projektor och bjöd hem grannar på bildvisning. Då kom det frågor: "Vad är det där för blomma?". Därav kom mitt livslånga intresse för djur och natur - arbetet som lärare på folkhögskola. I stället för tekniker på en industri.

1967 var jag mogen för en ny systemkamera - Minolta SRT 101. Den blev min trotjänare i nästan 30 år. När både ljusmätaren och ridån pajade var vi i början av 'digitalåldern'.

Diabilderna förvarade jag i plast- eller metall/trälådor, som rymde 100 - 150 bilder. Lådorna märkte jag med etiketter. Tyvärr har de flesta diabilderna 'åldrats' och tappat färg eller blivit rödaktiga.

När Marita skulle göra boken "Episoder ur mitt 85-åriga liv" började ett flera månader långt projekt. Att ur lådorna med uppåt 8 000 diabilder välja ut samt skanna och digitalisera de diabilder som jag av olika skäl ville ha kvar. Resten gick till återvinning. Det sved att vara tvungen att kasta alla fina blom- och djurbilder. Vissa bilder minns jag fortfarande. var jag tog. Ibland råkade jag vända diabilder med fel sida upp vid skanningen. Det märkte jag senare när det fanns bilder på vårat hus som var felvänt.
Sedan skulle jag skanna fotografier ur alla våra fotoalbum. Dem behöll vi. Nu plockar jag fram hårddiskarna, där de skannade bilderna ligger, och letar efter foton till Jöjjes minnesbilder. 
När vårt första barn Jonas föddes köpte jag en Super 8‑kamera för att dokumentera familjelivet. Filmerna har jag senare låtit konvertera till MP4, sammanlagt ungefär fyra timmars material.
Fotograferingen blev en hobby som både präglade min fritid i naturen och påverkade mitt yrkesval. Min utbildning till teknisk magister var egentligen inte anpassad för de trettio år jag sedan arbetade som folkhögskollärare.

*****

Precis som alla andra i min ålder har jag krämpor av olika slag. Läs i min anamnes!

Sedan 1997 bor jag med min fru Marita på Glimmervägen 6 i Sjösa i Nyköping. Sett från infarten vid 'Kustvägen" länsväg 219. 

Bild från Google Earth Pro

Kolla på denna 3 minuters långa flygtur med en drönare hur vi bor! 

Enplansvilla med källare byggd 1978. Uppe i skogsbacken står Gäststugan från 1940-talet. Där har vi en vedeldad bastu.

Utsikten från hammocken med det härliga uterummet, som verkligen förlänger sommaren.

Sedan vi flyttade hit har björken vuxit och långsamt pressat isär betongringen från en smal spricka.

Innan lövsprickningen har vi en fin utsikt över Sjösaviken.

Detta är min arbetsplats där jag bygger mina bloggar med bilder från ett stort antal hårddiskar där mitt digitala liv är sparat. 

Jag har ett tydligt åldersrelaterat problem: mitt kortminne är mycket kort. För att komma ihåg vad jag just höll på med tar jag ofta ett foto av datorskärmen, så att jag kan återkoppla till det senare.

*****

17/ Familjegraven

Inlägg nr 17: Familjegraven

När man lämnat länsväg 252 och kör österut in på Biskops Kols väg så har man Kolbäcks kyrka till vänster och Kyrkbyn till höger. Där alltså min mor Dagmar föddes för 125 år sedan. (Bilden har Google Earth tagit)                                Dagmar med sin Saab vid ett besök i Kolbäck.2017 skrev jag ett blogginlägg om Kolbäcks kyrka.

                        I den röde ellipsen finns August Ericssons familjegrav.

Morfar Augusts gravsten från sensommaren 1950. Då fanns redan sonen Torstens grav vid sidan. Han dog 1913, bara 6 år gammal. Jag minns att mamma Dagmar ofta berättade hur mormor Mia stod bakom fönstret i sovrummet och sörjde sin son.
Jag var då 15 år och kunde vara med på Morfars begravningen, sedan jag rest med båt och tåg från ett konfirmationsläger på Ingarö i Stockholms skärgård.
Min Pappa Paul begravdes 1974. Då var min äldste son Jonas 3 år. Vi var vid graven i god tid. Medan vi väntade på övriga passade Jonas på att krypa ned i gropen för urnan.

Den 5 juni 1995 åkte jag och hämtade Dagmar på äldreboendet Salarp i Rönninge för att åka till Kolbäck där hennes syster Maja skulle begravas. Vid Ericssons familjegrav står Andreas och Dagmar mina barn Carolina och Oscar.

Bakom Andreas finns stenen där hans föräldrar Karl-Axel och Ingegerd är begravda.

 

Vi gick tvärs över vägen till Kyrkbyn, där Dagmar föddes 1901.

Innan vi lämnade Kolbäck för hemfärd gjorde vi en tur upp till Nya Kyrkbyn.

1997 gjorde jag en tur med mamma - hon ville så gärna komma till Kolbäck och föräldrahemmet Kyrkbyn (gula huset) en sista gång. Längst till vänster står brodern Torsten gravsten. 

Sommaren 2000 kom hela min familj till Kolbäcks kyrka för att sänka mammas urna.Tillsammans med min bror Erik och hans Vera åkte vi till Kolbäck 2021.          Jag och min bror Erik                Andreas med sin Boundi på Kyrkbytrappan.       Vi åker till Kolbäcks Gästgivaregård för att äta.Här har vi det trevligt och äter gott!

Alldeles utanför rinner Kolbäcksån. En gång i tiden var ån vadbar här vid åkröken. Redan på 1300-talet byggdes bron. Platsen är känd för här stod slaget vid Herrevadsbro 1251. Där finns en minnestavla.

Över Herrevadsbron passerade de svenska kungarnas Eriksgata

Tillsammans med kusinerna Egerö har vi kommit överens om att betala för fortsatt underhåll av familjegraven.
När Andreas sålde Kyrkbyn blev graven min enda länk till en så viktig plats i mitt liv.

SLUT på del 15

Avslutningsvis vill jag tacka min gode vän Kurt Larsson (93 år) för allt det engagemang han lagt ned på att serva mig med uppgifter om min släkt i Kolbäck. Han har alltså varit min 'sagesman'. Hans intresse för Kolbäck och dess historia har han i Kolbäcks hembygdsförening. Sedan februari 2026 bor han Strandgårdens äldreboende alldeles intill Kolbäcksån där han är uppväxt. Skulle vara roligt att träffas!

Nu ska jag fortsätta bloggandet med min uppväxt på Sjöbacka i Bodafors nere i Getapulien!

*****

16/ Kyrkbyn i mitt minne

Inlägg nr 16: Kyrkbyn i mitt minne

Midsommar var en helg då släkten brukade samlas i Kolbäck. På prästgårdens stora gräsmatta reste man majstången, och värdparet prästen Axel Ericsson med fru Anna‑Lisa tog emot med sina fyra döttrar.

a

Anna‑Lisa var dotter till min morfar Augusts syster Karin på Säby gård.

Överst går Eriksgatan upp till Kyrkbyåsen. På en stenbro går den över Kolbäcken, med det svarta vattnet.
Här passerade under många hundra år våra kungars "Eriksgata" när de skulle befästa sin makt över folket. Vägen fortsätter upp till den dåtida Herrevadsbron. 

Redan som liten var jag relativt ofta på Nya Kyrkbyn med familjen. Vi åkte tåg (med ånglok) från Bodafors med tågbyten i Mjölby, Hallsberg, Örebro, Frövi och Köping till Kolbäck. Resan tog 6 timmar och då åt vi i restaurangvagnen, vilket var spännande. Vi hämtades vid stationen av Augusts kusk Ivar med häst och vagn. Nya Kyrkbyn med köksingången och loggian till höger.

På Nya Kyrkbyn fanns en stor trädgård som sköttes av en trädgårds-mästare. Han bodde i trädgårdsmästarbostaden - en liten stuga invid Kolbäcksån. Jag besökte honom ibland. Där blev jag speciellt imponerad av en krukväxt, som började sloka med bladen, när man rörde vid dem. Den heter Mimosa pudica, ofta kallad "rör-mig-ej".

Här gick ångbåtarna på Strömsholms kanal nära trädgårdsmästarens stuga. Det var häftigt att se hur skickligt pråmskepparna klarade kurvorna i Kolbäck. Godstrafiken på Strömsholms kanal upphörde 1948. Det är inte min bild.
När jag bodde här för 80 år sedan kunde jag inte ana att jag skulle paddla havskajak just här! Marita och jag startade i Smedjebacken och paddlade sedan nedströms med många stopp för utflykter till fots i trakten utmed kanalen. I Borgåsund vid Mälaren avslutade vi den fina turen på Strömsholms kanal. Andreas på Kyrkbyn skjutsade oss till Smedjebacken där bilen väntade på oss.
 

Runt villan fanns en stor fruktträdgård, flera växthus och en köksträdgård. Jag minns speciellt sparrisodlingen, som bestod av en upplagd sandbädd, där man skördade de vita skotten i sandbädden.
I  husets källarplan fanns trädgårdsmästarens arbetsplats och där såldes också produkter till allmänheten.
En god maträtt på försommaren var så kallade släpärtor. Rekommenderas!
Mormor hade höns i ett garage, som inte behövdes - de hade ju ingen bil. Dit gick hon med hjälp av sin käpp morgon och kväll för att utfodra hönsen och hämta ägg.

Nya Kyrkbyn

I salongen julen 1936 står Egeröbarnen Lena och Torsten och minstingen Bertil 40 dagar gammal i Ruts knä till vänster. Bakom står Eric, Maja, Paul och Ingrid (Kirre kallad). Det är jag i hängselbyxor mellan morfar och mamma.

På väggen skymtar mormors porträtt (i olja).

Min kusin Ingrid Eckerman skriver i sin blogg hur hon upplevt julfirandet.

På julafton 1941 var släkten samlad hos (morfar och mormor) August och Mia. På fotografiet från den kvällen sitter värdfolket i Karl‑Johan-soffan tillsammans med dottern Dagmar, mig och min bror Erik, och bredvid dem sonen Eric Egerö med barnen Lena och Bertil (solglasögon) med brädspelsbordet emellan och Torsten bakom. Min pappa Paul saknas. Enligt familjetraditionen var han ute och rökte och missade därför både fotograferingen och själva ögonblicket när julklapparna delades ut.

På juldagen åkte vi tidigt till julottan i Säby kyrka från slutet av 1200-talet. Det blev en tur på 7 km med häst och släde med brinnande facklor. Själv minns jag inte resan – jag var bara 6 år. Pappa har berättat att han reagerade på den starka rösten från orgelläktaren. När han vände sig om såg han att det var Set Svanholm som sjöng i sin gamla kyrka.
Prästen Axel Ericsson predikade troligen. Han hade starka band till Säby genom sin tidigare tjänst där samtidigt som Set Svanholm var organist.

Den 26 augusti 1946 i Nya Kyrkbyns vardagsrum

Här har alla samlats (finklädda för det var kanske jul) i matsalen där det stora tunga ekbordet flyttats för att vi skulle leka "Bergslagsleken". 

Så här gick det till när alla hyttorna i Bergslagen skulle komma igång igen efter det långa sommaruppehållet?
Bergslagsleken är en rytmisk och burlesk ’budlek’,  där man med slag, stampar och pustar illustrerar hyttornas samtidiga uppstart. 
Till sist sitter alla och pustar tills den sista pusten så sakta stannar och allt blir tyst. Gissa om man blivit varm. Det var det som var meningen, när man lekte i det ouppvärmda rummet. Normalt stod finrummet ouppvärmt under vintern.  

Till vänster är dörren ned till loggian och uppe till höger dalaskåpet med några brännvinsmått ovanpå. I taket skymtar den stora kristallkronan.

Dalaskåpet finns nu hemma hos oss i Sjösa. Det fungerar som förvaring av glas och porslin som vi inte använder så ofta. För några år sedan lät vi Åmells möbler i Gnesta renovera bl a skåpets målningar. Ovanpå skåpet står två tennstop. Det vänstra har diverse inskriptioner.

Det är kung Carl XIV Johans monogram (1818-1844) och en klassisk latinsk devis på locket: Sedes fructusque perennis – om varaktighet och styrka. Stopet har vandrat vidare genom tiden och bär numera också mitt eget ingraverade nummer på undersidan. (Carl stavas Karl från 1900.)

I matsalen hängde ett väggur, som ännu fungerar hemma hos min äldste son Jonas.

Utifrån stämplar i uret fick Copilot fram denna information:

Vägguret är ett tyskt Freischwinger‑ur från slutet av 1800‑talet. Märkningen D.R.P. 31 okt 1880 visar att urverket eller pendelupphängningen var skyddad av ett tyskt rikspatent. Det  ett välbyggt och påkostat kvalitetsur från den tyska urindustrins starka period, tillverkat i stiltypiska former med snidade ornament och ett precist pendelverk. 

Den 16 juni 1948 träffades kyrkbysläkten hos August och Mia på Nya Kyrkbyns rosengård för att fira deras 50-åriga bröllopsdag.

Från vänster: Bertil, Lena Ingrid, Torsten, Rut, Mia, August, Eric, John, Dagmar och Paul.  Framför: Erik, Göran, Ingrid och Anders.
Sången nedan är troligen skriven av Rut och sjöngs vid middagen, men jag vet inte var.

De stora porträtten av mina morföräldrar Mia och August Ericsson. Konstnären är Nils Asplund från Eskilstuna. Han är på något sätt släkt med Svallings. Jag har några av hans finstämda naturmålningar.

På övre hallen hade mormor sin stora vävstol, som naturligtvis döttrarna kunde väva på. I mitt barndomshem på Sjöbacka fanns det en uppsättning hemvävda linnehanddukar. Vem som vävt och broderat vet jag inte.
På handduken står denna silverpokal, som August fick på sin 50-årsdag av "af Kyrko skolråd och kommunalnämnd i Kolbäck".
I botten är följande personnummer inristade:  (011015-2642)  och 19351224-2672, dvs Dagmar respektive Göran.

Härom dagen var mitt barnbarn Ella hos oss i Sjösa. Hon var på väg till sin första lägenhet med flyttgrejor. Hon tog gärna emot denna handduk, som ju faktiskt har ett visst affektionsvärde. Dessutom fick hon mina fina fjällskidor, som jag slutade använda för flera år sedan. 

Copilot har gjort en liten berättelse om Nya Kyrkbyns öde:

Nya Kyrkbyn i Kolbäck – en historia från August Ericsson till försäljning

Den så kallade Nya Kyrkbyn uppe vid Kyrkbyåsen i Kolbäck uppfördes 1918–1920 av patron August Ericsson, godsägare till Kolbäcks kyrkby 8:1. Villan byggdes som privatbostad och placerades högt med utsikt över Kyrkbyn och åkermarkerna.

Titeln patron är historiskt korrekt. August Ericsson var arbetsgivare och jordägare, och titulerades patron av de anställda, något som dottersonen (jag) minns.

Efter Augusts död 1950 såldes villan till Landstinget, som strax intill uppförde en större byggnad -  det vita konvalescenthemmet. Den revs på grund av förfall runt 2021 medan Nya Kyrkbyn fick stå kvar.

Hallstahammars kommun har nyligen beslutat att sälja Åsgården (dvs Nya Kyrkbyn), som ingår i ett område där framtida bostadsutveckling planeras, i gränslandet mellan villabebyggelse och naturreservat. Villan är därmed både en möjlig framtida utvecklingspunkt och ett tydligt arv från Kolbäcks jordbruksepok.

Foto från slutet av 1950-talet med Nya Kyrkbyn till vänster samt konvalescenthemmet.Bakom popplarna i parken lyser kvällssolen på Nya Kyrkbyn.

På nedre botten i Nya Kyrkbyn fanns kök och köksmatsal, en stor möblerad hall, Augusts kontor, vardagsrum, salong och matsal med en trappa ned till loggian (utbyggnaden till vänster där vi ofta satt och åt. Morfar hade kärnmjölk till havregrynsgröten).
Från hallen gick en bred trappa upp en stor hall, sängkammare med badrum och minst 5 sovrum. Det fanns en trappa upp till den stora vinden med lilla fönstret högst upp.

Detta foto från Kolbäcks Hembygdsförening togs 1920. Köksingången med loggian till höger.

Dans runt majstången tidigt 1940-tal.

August tar farväl av sina midsommargäster, som åker i 

vursten med Ivar på kuskbocken.

Som vuxen har jag varit i Kolbäck många gånger. Såväl på sommaren som till All Helgona-helgen för att besöka gravarna.

I oktober 2021 åkte Marita och jag tillsammans med min bror Erik och Vera en tur till Kolbäck. Det var en chockartad upplevelse att återse den förr så vackra byggnaden.

Erik kollar in i loggian.

Det är med sorg i hjärtat som jag med Marita tar farväl av min Morfar Augusts gärning.

Hur kom det sig att den stora blomstrande gården Kyrkbyn försvann runt år 1950? Jag ställde frågan till ChatGPT. 

Här är en sammanfattning sedan jag gjort många korrigeringar.

Berättelsen om Kyrkbyn speglar en större svensk historia. Från Kolbäck växte en bondsläkt fram där Gammel-Erik lade grunden och August, tillsammans med Mia från smedsläkten i Mölntorp, byggde upp ett livsverk som förenade jordbruk, hantverk och tidig teknik. Kyrkbyn blev inte bara en gård – utan ett lokalt centrum för arbete, status och framtidstro under perioden 1870–1940.

Men efter mitten av 1900-talet förändrades allt. Mekaniseringen av jordbruket, industrins framväxt och nya samhällsideal gjorde den gamla livsformen ohållbar. Det som en gång var ett framgångsrikt gods blev successivt för stort för familjen men för litet för det moderna jordbrukets krav. Samtidigt försvann hantverkstraditioner som smidet i konkurrensen med industrin, och nästa generation sökte sig bort från jorden till utbildning och stadsliv.

Kyrkbyns öde var därför inte unikt – utan en del av en större omvandling där det gamla Sverige monterades ned och ersattes av det moderna. Kvar finns minnena, fragmenten och spåren av en tid då en familj kunde bygga något stort i en liten bygd.

Frid över dess minne!

*****