24/ Sjöbacka under 2:a världskriget

Inlägg nr 24:  Sjöbacka under 2:a världskriget.

En ännu levande person med starka minnen från kriget är Ulf Thunberg. Sedan ett par år sedan har jag kontakt med honom - mest via e-post - där han berättar av sina upplevelser av kriget med fadern Karl-Erik i fokus. 

Läs Ulfs mycket spännande berättelse om fadern Karl-Erik och hans insatser för Sverige under 2:dra världskriget i "Ett liv till sjöss"!

Ett annat av mina spännande minnen från 2:dra världskriget är hemvärnsmännens inspektioner av Sjöbackas mörkläggning. De gick i mörkret runt huset och kollade att det inte läckte ut något ljus vid den mörkblå rullgardinen. Det var för att vi inte skulle synas när ett bombplan kom.

Ett annat minne är när mamma stod på trädgårdsmuren och såg de unga tyska männen/soldaterna, som vinkade från tåget på väg norrut. Hon grät, för hon visste att de skulle till Narvik i Norge för att tjänstgöra som soldater i kriget. Denna trafik kallades permittenttrafiken och pågick från juni 1940 till augusti 1943.

Runt år 1944 bodde en norsk pojke hos oss i vårt pojkrum. Han var ungefär lika gammal som jag. Jag tror att man kallade sådana barn för 'krigsbarn'. Han hade nog varit med om svåra saker, för han kissade ofta i sängen på nätterna. Det luktade, och mamma fick byta lakan. Han hette John Lund, men i skolan kallades han för ”John Blund” eftersom han såg lite sömnig ut. Han var väldigt snäll och rolig. Han kunde till exempel klättra upp i skolans flaggstång, och det imponerade.
Det var tant Irma som hade ordnat så att han fick komma och bo hos oss.

På grund av 2:a världskriget rådde det brist på livsmedel mm. En upprepning av ransoneringen under 1:a världskriget 1914-18. Under åren 1940 till 1951 hade vi alla var sitt ransoneringskort.  

På Sjöbackas stora tomt odlade - främst mamma - alla tänkbara grönsaker, rotfrukter, frukt och bär. Ofta fick jag och min bror Erik 'hjälpa till' sedan vi gjort läxorna och innan vi sprang iväg och lekte med grannarnas barn Stig och Ingvar samt Björn och Ulf.

Luktärtsplantorna är höga och paradisäpplena är mogna. De var inte goda att äta och passade mycket bättre som gelé och marmelad. 

När jag har jag låtit ChatGPT anlysera den här bilden blev svaret: Dagmar Forsmark arbetar i köksträdgården på Sjöbacka i Bodafors. Den stora köksträdgården gav familjen grönsaker för en stor del av året. På bilden sköter hon sannolikt en odling av purjolök eller annan lökväxt, planterad i plasttäckta bäddar för att minska ogräset.

Dagmar hänger tvätt till tork.

Cirka 50 vita julrosor odlades i den stora trädgården. De hämtas med lastbil från Gunnarskog. Ibland hade snön redan fallit när de blommade. Då grävde mamma fram dem och plockade dem med bara händer. I den ouppvärmda glasverandan sorterade hon blommorna: de finaste blev snittblommor, de övriga begravningskransar.

Försäljningen gav extra inkomster kring 1950, då jag och min bror gick på realskolan i Nässjö. Ofta fick vi släpa kartonger med julrosor på tåget och lämna dem i en blomsteraffär. Det tyckte vi var pinsamt.

I uthuset hade vi höns, som genom ett öppet fönster kunde komma ut och sprätta fritt i trädgården. I övrigt åt de av våra matrester, som blev kvar efter måltiden. Principen var: All mat på tallriken ska ätas upp!
När vi fick WC (Water Closet=skåp eller garderob) inomhus, flyttades hönsen till det betydligt större gamla utedasset.
Av hönsen fick vi såväl kött som ägg. Under våren, när hönsen lade mycket ägg, kunde vi konservera äggen med natriumsilikat ('vattenglas') för framtida konsumtion. 

Pappa och mamma hade omkring 200 kaniner i burar i uthuset. De gav ett välkommet tillskott till hushållet under andra världskrigets köttransonering. På sommaren hölls kaninerna i flyttbara nätburar på gräsmattan, där de åt gräs.

Jag minns hur vi samlade sly, främst från sälg och asp, och bar hem färska kvistar till kaninerna. Vi gjorde det gärna på vårvintern och försommaren, när barken lätt lossnade. Kaninerna gnagde ivrigt på barken. De åt också blad och unga skott, och kvistarna gav dem något att gnaga på.

Vi åt mycket kaninkött, vilket pappa tröttnade på. Men mamma, som var skolkökslärarinna, använde nya, kryddade recept. På så sätt märkte pappa inte alltid att det var kaninkött han åt.

Erik och jag hade en 'egen' kanin som hette Kalle. Den fick vi 'leka med' och den slaktades inte. 

Vi hade också angorakaniner som gav väldigt fin ull, vilken klipptes med en speciell sax. Jag minns en fin dag när hela familjen cyklade iväg till en 'Tant' som vi lämnade ullen hos. Hon skulle göra garn av ullen. En stickad tröja av angoraull var väldigt speciell på grund av sin mjukhet. Skön att ta på.

Bild från internet

Innan köket byggdes om så gick köksentrén genom köksfarstun på husets nordsida (kallaste). Där fanns ett väl ventilerat köksskafferi samt isskåpet, som kompletterade varandra. Isblocken hjälptes grannarna åt med att såga upp från Storesjön. Med häst och släde kördes blocken upp till Sjöbacka och staplades på den gamla betongplattan där gödselstaden låg sedan branden 1937. Isblocken täcktes med ett tjockt lager av såg- och kutterspån. Isen räckte hela sommaren.
I farstun hängde vi upp ytterkläderna.

Så länge Erik och jag var små läste mamma en godnattsaga varje kväll. Det fanns mycket att välja på. T ex: Svartlugg och Linlugg, Skatan Klas, Pelle Svanslös, Hattstugan och John Bauers Bland Tomtar och troll.

LILLE GÖRANS BILDERBOK var som skriven för mig.

Vanligast var dock faktaböcker anpassade för barn som gällde t ex RENEN OCH VARGEN .

Efter godnattsagan avslutade vi med gemensam högläsning av 'Gud som haver':

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får. 
samt
Gode Gud - gör så att kriget snart tar slut!

Under denna kvällsritual kramade jag Nallen, som var mitt gosedjur. Jag visste inte då att det kallades gosedjur.
Nallen var TRYGGHETEN för mig i en orolig tid. Nallen var en knappt halvmeter stor tygdocka fylld med sågspån med en mjuk päls av krulligt garn. Det finns naturligtvis inget foto på Nallen. Jag har inte en aning om vart han tog vägen när jag växt ifrån honom. Kanske mamma la honom på vinden någonstans.
Varför skriver jag då detta? 
Jo - för att sköna minnen väcktes till liv när jag härom kvällen såg minnesprogrammet om Lasse Berghagen, som dog 2023. Hans Nalle var Teddybjörnen Fredriksson.

Se videon Teddybjörnen Fredriksson på länken: 

Teddybjörnen Fredriksson (med text) - YouTube 
(Först kommer en liten reklamsnutt!)
Hans dotter Malin fick alltså sin teddybjörn, då hon fyllde 4 år 1970.
Inte minns jag att mina barn fick någon teddybjörn av mig!

Jag har märkt att jag blivit mer nostalgisk med åren och att minnen betyder mycket för mig. En annan sak jag lagt märke till är hur vissa musikstycken kan få håren att resa sig – ståpäls. Ett sådant stycke är Romans ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Från 1960 och framåt, när jag firade midsommar på Stensund utanför Trosa, spelades romansen alltid som väckningsmusik, vilket hördes över hela tältområdet.

Samma reaktion får jag av flera av Lasse Berghagens visor. Lyssnar jag till exempel på En kväll i juni från Allsång på Skansen 2014 kommer känslorna direkt. Jag upplever att de blivit starkare med åren, delvis av psykologiska skäl, men också på grund av åldersförändringar. Det händer att jag får tårar i ögonen när Lasse sjunger – och då är lyckan fullständig.

*****

23/ Min barndom på Sjöbacka

23/ Min barndom på Sjöbacka

Jag föddes i sängkammaren mitt på julafton tisdagen den 24 december 1935. Det var barnmorskan Irma Blomstrand som hjälpte mig ut. Hon hade blivit skjutsad med häst och släde eftersom vintern kom redan i december på den tiden. Hon hade bråttom att åka vidare för att förlösa provinsialläkaren Werdenfels´ dotter Kerstin, som sedan blev min klasskamrat i 10 år.  

Göran den 27 augusti 1936

Dagen till ära hade pappa varit omtänksam och köpt en radioapparat av märket Radiola - en present till mamma.

Den blev central i hemmet. Nu kunde familjen lyssna på radio tillsammans. Programutbudet var knapert - nyheter, väderrapporter, aftonbön och söndagsgudstjänst, grammofonmusik. Dagens program avslutades med att nationalsången "Du gamla du fria" spelades.

Barnens brevlåda började sändas redan 1925 med Sven Jerring - "Farbror Sven" - som programledare. Programmet blev en riktig långkörare och lades inte ned förrän 1972.

Radion ersatte pappas gamla kristallmottagare,  Den kunde bara en person lyssna på, eftersom den krävde hörlurar. Den såg ut nästan så här - fast var i mycket sämre skick än denna.

Den blev flera år senare en intressant leksak, som jag och min bror Erik hittade undanlagd på uthusets vind. När mamma en gång stod nedanför trappan och frågade vad jag gjorde, svarade jag: ‘Ingenting.’ När Erik fick samma fråga, svarade han: ‘Håller i’. Ridå!

Det hade - och har ännu - sina sidor att vara född på Julafton. Men mina föräldrar var förståndiga. Förmiddagen var min födelsedag. Något födelsedagskalas var det aldrig fråga om. Lekkamraterna var naturligtvis hemma. Det var ju likadant när jag var vuxen. Däremot väller nu för tiden in gratulationer på sociala medier.
I vår familj uppvaktades 'födelsedagsbarnet' oavsett ålder på morgonen med en födelsedagsbricka med en 2-krona och en speciell 'tomtegubbe' med ljus samt en present. Under årens lopp har det gått åt några tomtegubbar, för de fladdrande stearinljusen tände på tomtens skägg.

Detta är från min 90-årsdag julafton 2025.

När Erik och jag var barn uppvaktades vi även på namnsdagarna på motsvarande sätt, men då med en 1-krona. Med åren ökades myntvalören till 5-krona och guldtia.  

Några händelser från min barndom som jag minns speciellt.
 

Erik - nästan 2 år yngre - och jag bråkade mycket. Jag tyckte att han retade mig. Han såg det nog inte på samma sätt. En gång hade vi blivit osams, så jag sprang upp till sängkammaren och stängde dörren. Han var strax där med en eldgaffel som han slog in i dörren. Det blev ett stort märke i dörren som fanns kvar i många år. Jag minns inte hur föräldrarna reagerade.
Det normala straffet var risbastu. Och just bakom sovrumsdörren satt riset fastklämt upp vid kakelugnens spjäll. Risbastun bestod av att pappa. Pappa satt på en stol och byxorna neddragna fick man några slag på den bara rumpa. Hur många slag berodde på hur allvarlig förseelsen var.
Det fanns en annan mildare behandling. Det var 'titta tol' (ja vi var så små att vi inte lärt oss säga 's'), vilket betydde att man skulle sitta stilla på en stol och vara tyst en viss tid. Det var svårt för en liten kille med 'mycket spring i benen'. 

Det var populärt att tillverka slangbellor. En slangbella är en bit av en trädgren, som ser ut som ett stort Y. Upptill spände man ett kraftigt gummiband ofta från en konserveringsburk av glas.

Med slangbellan i fickan klättrade vi upp i ett träd i trädgården. Där satt vi och väntade på något lämpligt byte, som kunde vara en ekorre. Ammunition var stenkulor eller småstenar, vilket var billigare. Om vi satt i körsbärsträdet och bären var mogna passade vi på att äta. Då brukade vi också tävla i två grenar: dels att spotta körsbärskärnor så långt som möjligt, dels att först fylla munnen med körsbär och sedan spotta ut så många kärnor som möjligt. Vi lyckades faktiskt skjuta en ekorre en gång, men vi hade väldigt dåligt samvete efteråt. 

Så här ser Sjöbacka ut i dag. Där bor Jenny, som med sin man Torbjörn under många år rustat och byggt om Sjöbacka till ett riktigt paradis på småländska höglandet 294 meter över havet. Päronträdet (gråpäron) fanns redan när jag var barn och boken planterade vi någon gång på 1940-talet.

Bakom villan fanns torrdasset/hönshuset samt uthuset, som nyligen byggts om till en fin gäststuga med musikstudio till Jennys grabbar.

Video från resan till Holland den 21 april 2026 från Storesjön med Tallö

samt Karsås med Sjöbacka. Jag filmade bland annat Sjöbacka från snabbtåget som körde drygt 1 km med 160 km/tim. För 80 år sedan fanns det godståg, persontåg och snälltåg. Snälltåget var inte 'snällt' på något vis. Ordet kommer från tyskan där ett snabbt tåg heter 'Schnell-zug'.

En skärmbild från videon syns Sjöbackas östra fasad och det stora bokträdet. Till höger ligger uthuset.

22/ Karsås i Bodafors.

22/ Karsås by en del av Bodafors

I går, den 10 oktober, råkade jag av misstag radera hela stora inlägget nr 21 om Sjöbacka, Karsås och alla grannarna. Jag hade tänkt dela upp det i två inlägg och arbetade därför med texten på två datorer. På den ena tog jag bort slutet och på den andra början. Men eftersom båda datorerna visade samma dokument, som var lagrat i molnet, försvann  alltihop!

Flera veckors arbete från i våras, som jag redan hade publicerat, var borta. Det blev att börja rekonstruera det jag skrivit för ett halvår sedan.

I morse, den 12 oktober, kom jag på att jag kanske hade sparat några blogginlägg som PDF-filer. Mycket riktigt! Den 13 maj hade jag sparat fyra inlägg, och ett av dem var just nr 21. Vilken lättnad! Nu hade jag åtminstone en del av underlaget att fortsätta arbetet med.

Karsås och dess historia

Karsås ligger cirka 1 km norr om Bodafors centrum och mellan Södra stambanan och Storesjön.

Denna kartbild är från Lantmäteriets karta med fastighetsgränser 2026

Med rött vad vi brukade kalla våra grannar på 1940-talet

Lantmäteriets fastighetskarta 2026

Om man kommer från Bodafors på Fabriksgatan så passerar man pappas "Svarveri och skaftfabrik". 400 m upp i backen ligger Sjöbacka.

Bild från Google Earth

Detta är Sjöbacka idag. Ägarna Jenny och Torbjörn har under många år gjort Sjöbacka till fantastiskt ställe.
Gråpäronträdet bar frukt redan när jag var barn och fortsätter att göra det än i dag. Ett sådant träd kan bli upp till 150 år gammalt.
Boken hämtade vi som en mycket liten planta i Mattarp i samband med en gökotta i början på 1950-talet. Mattarps bokskog är självsådd och är Sveriges högst belägna på 330 m höjd över havet.

Detta foto är från 1950-talet.

Av detta lantbrukarpar köpte pappa Sjöbacka den  . Tomtarean var 2399 m²    

Jag tror att deras son bodde i Bodafors.

 När Paul flyttade till Sjöbacka 1918 var huset betydligt nedslitet och mindre med dass på gården och brunn med vatten på andra sidan vägen.

Han hade skaffat sig någon slags lantbruksutbildning på Julita (enligt hans almanacka 1916) och förmodligen också i Danmark. Han drev under ett antal år ett mycket litet jordbruk eftersom åkerarealen var begränsad. Jag vet inte när han arrenderade ut jorden till grannen Bror Fagerström. I den tömda ladugården började han svarva saker i trä. När ladugården brann ned i augusti 1937 köpte han köpa nya maskiner och fortsatte verksamheten i uthuset på gården.

På detta gamla foto från 1920-talet står Paul med sin typiska keps och blickar över Fagerströms ladugård och Storesjön. Undrar vad han tänker på. Han har ju bott ensam på Sjöbacka i minst 10 år.

Erik, Göran och Paul nere vid Storesjöns strand.

I arrendeavtalet med Bror ingick att få köpa mjölk.
Vi hämtade oftast morgonmjölken - för den var fetast - i de här mjölkflaskorna, vilka numera finns hos mig.

Ibland hämtade Erik eller jag mjölken. Då gav mamma stränga order om att vi skulle bära flaskan försiktigt så att hon kunde skumma grädden.
Här är tant Irma, som också avtalat med Bror om att hämta mjölk.

Tant Irma (1892–1972) bodde sedan mitten av 1940-talet på Lyckan, en liten "lycka" eller glänta i skogen cirka 200 meter från vårt hem mot Storesjön. Huset hade byggts av pappa Paul och hans bror Abraham. När Abrahams familj flyttade till Nässjö flyttade tant Irma in. 

Hon var en s k 'sockerbruksänka', som lämnat Skåne sedan hennes man, som var direktor på ett stort sockerbruk, hade avlidit. Hon var utbildad gymnastikdirektör från GIH och kan ha haft min 'Moster Ester' till lärare. Hon gillade sport och friluftsliv och var scoutledare. I Bodafors fanns KFUM, som hade sin verksamhet i kyrkan. Hon startade en KFUK-förening och en flickscoutgrupp, som ofta hade sina aktiviteter på Lyckan, då jag fick vara med. Hon introducerad volleyboll i Bodafors. Hon spände upp ett grovt snöre i flaggstången på cirka 2 meters höjd till en lång stolpe. Snöret var nätet. Bollen skulle spelas över nätet med händerna. Det tyckte vi var konstigt. 

Tant Irma tog på vintern med mig ut på skidturer i skogen. På hösten, när det var stjärnklara kvällar, kom hon upp till Sjöbacka, där det var fri sikt åt alla håll, vilket var bra när hon berättade både fakta och gamla historier om stjärnor, planeter och stjärnbilder som Orion och Pegasus.

Detta blev grunden till mitt livslångt intresse för astronomi. Som vuxen läste jag astronomi vid Stockholms universitet och skaffade ett teleskop.

Det är sedan lång tid ihopfällt och undanställt.

Jag tog med teleskopet till Stensunds folkhögskola och lät eleverna kolla i teleskopet. De kunde då tydligt se de fyra så kallade Galileiska månarna runt Jupiter och Saturnus ringar. Vad förvånad jag blev när de blev smått euforiska över upplevelsen. Jag har också lett studiecirklar i astronomi i Trosa och Nyköping.

Hon gav mig flera böcker om astronomi som jag kollade i med stort intresse. År 1910 var texterna aktuella, men sedan dess har kunskapen om rymden närmast exploderat!

Av tant Irma fick jag även den här hopfällbara barnsängen. Här ska Jonas snart somna. Det blå batikfärgade täcket gjorde Birgitta då hon och hennes syskon hade en 'batikfärgningsfest' vid sommarstugan i Varamon i Motala.

Ibland kom tant Irmas son Charles Birch-Jensen (1922–1985) på besök. Det var en intressant man. År 1960 kom hans bok "Ett okänt Mecka" ut. Pappa fick ett exemplar som jag läst.

Läs om julgransjakten med Charles och

mina tre möten med tant Irmas bror Gutte Westrell.

Vid upprustningen av Sjöbacka i mitten av 1940-talet, på initiativ av Dagmar, borrades brunnen och vatten drogs in i huset. Toaletter, badrum och en högre diskbänk installerades. Förstugan med isskåp och skafferi samt köksingången togs bort, och en ny entré byggdes på husets östra sida. 

Här under trädet framför kossorna stod pappa Paul för mer än 30 år sedan och såg ut över Storesjön

Knappt 200 m norrut mot Storesjön bodde närmsta granne Fagerström. 

Bild från Google Earth 2025

Bror var jordbrukare. De hade 5 barn Karl-Erik (1927-2012), Ingegerd kallad Inga (1929-2023, Stig (1933-2001), Ingvar (1937 - ) och Kerstin (1940 - ).

Paul (med cigarett i mungipan), Karl-Erik, Tora och Bror

År 1957 fick vi på Sjöbacka ett telefonsamtal från Inga och Bertil i Norrköping. Bertil bad oss att 'gå med bud' till Tora och Bror och berätta att de hade blivit morföräldrar. Deras sonson Bosse hade just fötts. Familjen Fagerström hade inte telefon vid den tiden.

Däremot så hade de en radiogrammofon redan år 1950. Jag minns att vi var nere hos Fagerströms satt på golvet för att lyssna musik. Det var ofta amerikanska schlagers t ex Easter Parade och Mona Lisa med Nat King Cole.

Här har potatisplockarna (Jag kan urskilja både Bror och Karl-Erik) tagit rast. Deras nyfikna kor står på Fagerströms mark. 

Foto på Inga på farstutrappan

Låt mig lotsa vidare norrut på Fabriksgatan förbi Sjöbacka på höjden och ned till Fagerströms så kommer vi i kurvan nästan nere vid sjön till villan som en gång var Karsås gård.

Bild av Google Earth från 2026

De sista verksamma lantbrukarna på Karsås var bröderna Isak Ferdinand och Anders Magnus Johannesson, vilka 1910 sålde gården till J. A. Carlsson och C. A. Skarin. De avverkade fastighetens skog och styckade sedan upp gården Karsås i fem fastigheter, varav Sjöbacka blev en. Själva bostadshuset behölls inom släkten fram till 1934.

Mitt tidigaste minne av Karsås är från 1940-talet, när sjökaptenen Karl-Erik Thunberg och hans fru Malin bodde där med sönerna Björn (1935-2020) och Ulf (född i Yokohama i Japan 1937). De flyttade till Stockholm våren 1943 sedan Karl-Erik omkommit, när hans båt Sveajarl minsprängdes den 9 januari. 

Läs om sjökaptenen Karl-Erik Thunbergs insatser för Sverige under 2:dra världskriget.

Min bror Erik berättade idag (den 1 juni 2026) att det var mamma Dagmar, som i Kyrkorådet tog initiativet till att denna minnestavla sattes upp i Bodafors kyrka.

 

Han blev 51 år gammal

Under åren 1944–1954 ägdes Karsås av professor Oskar Carlgren. Gården fungerade under den tiden som familjen Carlgrens sommarbostad, där sonen Georg Carlgren med familj vistades återkommande. Barnen Ragnhild och Sverker var under många år våra grannar och lekkamrater.

Därefter köpte Bill Sundberg med hustrun Evy (en 'Fagerströmare') Karsås. Bill var under tonåren i början på 1950-talet en av mina bästa kompisar.

Nu bor sonen Benny med familj där. 

Bild från Google Earth

*****

21/ Bodafors.

21/  Om min hemort BODAFORS.

Den 1 december 1864 öppnades Södra stambanan på sträckan förbi det blivande Bodafors. Stationen hette då Sandsjö.
1922 bytte stationen namn från Sandsjö till Bodafors.

Förutom Södra stambanan mellan Stockholm och Malmö passerar i Nässjö även Bockabanan mot Hultsfred,Vetlandabanan, Halmstadsbanan och Jönköpingsbanan.

Det är cirka 1 mil mellan stationerna. Numera stannar inte tågen vid de mindre stationerna.

Bodafors var från början 1864 stationssamhälle, som 1906 blev municipalsamhälle och 1930 köping. Sedan 1960 är Bodafors en tätort inom Nässjö kommun.

I Bodafors bodde 1935 cirka 2 000 människor. 1965 var Bodafors som störst med 2 500 invånare.

Bodafors centrum 1935

Sandsjö station 1913-1915 sedan Bodafors station

1964 firades 100-årsminnet av BODAFORS som stationssamhälle.

Det är min vän Egon Älgevik som är polisen till vänster.

Det är 34 mil till Stockholm och 25 mil till Malmö.

Nu berättar jag om Bodafors med fyra logiska länkar:

Den tidiga industrin vid Boda kvarn 

Näringslivet i Bodafors på 1950-talet

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

Församlingarna i Bodafors på 1950-talet

Från takstickor till lyxinredningar:

 hur Bodafors blev till

Bodafors historia börjar vid Boda kvarn i Norra Sandsjö, vid Emåns vattendrivna anläggning på 1500‑talet. Här maldes spannmål till mjöl och gryn, och vid forsen fanns även ett mindre sågverk som utnyttjade samma vattenkraft. Denna tidiga verksamhet gav namn åt platsen, där Boda syftar på gården och fors på vattenfallet som drev kvarnen. Området var länge en lantlig utpost i socknen, utan tätort och utan industri i modern mening.

När Södra stambanan drogs genom skogsbygderna och öppnades 1864 förändrades allt. En ny station anlades en bit från kvarnen, och kring denna växte ett nytt samhälle fram. Järnvägen skapade helt nya möjligheter att frakta varor, och det var här som Bodafors industriella utveckling tog fart. Den första större industrin blev tillverkningen av takstickor, en produkt som lämpade sig väl för traktens skogsråvara. Stickfabrikerna producerade i stora mängder och exporterade till både Danmark och Tyskland. Takstickorna blev den första verkliga industriprodukten som satte Bodafors på kartan.

Under slutet av 1800‑talet etablerades även tillverkning av pinnstolar. Denna verksamhet växte snabbt och blev en av ortens viktigaste näringar. Med tiden utvecklades den till en bredare möbelindustri, där flera företag verkade parallellt. Mest känt blev AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, som under 1900‑talet blev en av landets ledande möbeltillverkare. Här producerades allt från enkla stolar till avancerade inredningar, och orten fick rykte om sig som en av Sveriges främsta möbelorter.

Den högsta nivån av hantverk och industriell förmåga nåddes när Bodafors började tillverka exklusiva fartygsinredningar åt Svenska Amerikalinjen. Arbetet krävde precision, materialkännedom och en kombination av industriella metoder och traditionellt hantverk. Inredningarna levererades till några av rederiets mest påkostade fartyg och blev en symbol för den kvalitet som Bodaforsindustrin kunde uppnå.

Intarsia på båtarna av Rolf Lehman

Från en kvarn vid en fors till ett samhälle präglat av träindustri, möbeltillverkning och avancerat snickeri – Bodafors utveckling speglar hur Emån, järnvägen, råvaran och det lokala hantverket tillsammans formade en av Smålands mest betydelsefulla industriorter.

Bodafors historia 

Bodafors historia tar sin början i Norra Sandsjö socken, där kyrkbyn länge var det naturliga centrumet. Fram till mitten av 1800‑talet bestod området av spridda gårdar, skogsmark och små byar utan någon egentlig tätort. Förändringen kom när staten beslutade att dra Södra stambanan genom trakten. Järnvägen öppnades 1864 och stationen fick namnet Sandsjö, senare Norra Sandsjö. Runt stationen växte ett nytt samhälle fram, helt skilt från kyrkbyn både geografiskt och funktionellt.

Järnvägen gav platsen en betydelse den aldrig tidigare haft. Transporterna lockade till sig sågverk, snickerier och möbelfabriker, och Bodafors utvecklades snabbt till ett industriellt stationssamhälle. Befolkningen ökade, skolor byggdes och handelslivet koncentrerades till området kring stationen. Samhället fick formen av ett municipalsamhälle inom Norra Sandsjö landskommun, en administrativ lösning som användes för tätorter som behövde stadsstadgor men inte hade stadsrättigheter.

Under 1900‑talets första hälft fortsatte Bodafors att växa, och 1922 bytte stationen namn från Sandsjö till Bodafors. Det gamla stationshuset från 1860‑talet ersattes 1933, samtidigt som järnvägen elektrifierades. Industrin och järnvägen formade ortens identitet, medan Norra Sandsjö kyrkby förblev socknens historiska och kyrkliga centrum men förlorade sin roll som befolkningsmässigt tyngdpunkt.

När den stora kommunreformen genomfördes 1971 avskaffades municipalsamhällena i hela landet. Bodafors, som tidigare varit köping, uppgick då i den nybildade Nässjö kommun. Trots förändrade administrativa ramar lever den ursprungliga strukturen kvar: Norra Sandsjö som kyrkby med rötter i äldre tid, och Bodafors som det moderna samhälle som växte fram ur järnvägens ankomst och industrins expansion.

Förutsättningen för Bodafors som bruksort är Emån.

Storesjön – även kallad Grimmen – ligger högt på det småländska höglandet. Här, på nära trehundra meters höjd, samlas källflödena som blir Emån. Vattnet rinner först genom Lillesjön och fortsätter sedan ned mot dämmet vid Strömslund där det fanns ett enkelt dämme för att reglera flödet, men inget större kraftverk; syftet var främst att hålla en jämn vattennivå nedströms.

När Emån lämnar Strömslund fortsätter den mot dammen vid Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Det var just detta vattenflöde som gjorde platsen attraktiv för industri redan under slutet av 1800‑talet. Här fanns möjlighet att dämma upp vattnet, driva turbiner och få den kraft som behövdes för sågverk, hyvlerier och de mekaniska maskiner som kom att prägla ortens utveckling. Runt dammen växte snickerier och möbelfabriker fram, och Svenska Möbelfabrikerna blev med tiden en av de större arbetsplatserna i Bodafors. Emån gav både energi och logistik: virke kunde flottas kortare sträckor, och vattenkraften gav en stabil grund innan elektriciteten slog igenom.

På så sätt blev Storesjöns stilla vatten en del av en mycket större berättelse. Det som började som ett höglandskällflöde kom att driva maskiner, forma ett samhälle och ge Bodafors den industriella identitet som fortfarande märks i byggnaderna längs ån.

Grunden för Bodafors och dess träindustrier

Bodafors uppstod som industrisamhälle under senare delen av 1800-talet. Förutsättningarna fanns i de stora skogstillgångarna i norra Småland och i Emån, vars vatten kunde användas som kraftkälla för sågverk och tidiga industrier. Träråvaran fanns nära till hands och kunde bearbetas på plats.

Den första utvecklingen byggde främst på sågverksrörelsen. Virket från de omgivande skogarna gav arbete åt sågverk, snickerier och andra verksamheter som förädlade trä. När kunskaper, arbetskraft och kapital successivt samlades på orten skapades en grund för vidare industriell utveckling.

En avgörande förutsättning var järnvägens framdragning genom Bodafors. Genom järnvägen fick företagen tillgång till nationella marknader och kunde transportera både råvaror och färdiga produkter på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Möbeltillverkning kräver stora volymer trä, men också leveranser av beslag, fanér, textilier och andra komponenter. Järnvägen gjorde dessa transporter effektiva och ekonomiskt försvarbara.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte flera träförädlingsföretag fram. Snickerier och möbelfabriker utvecklades från det lokala hantverket till industriell produktion. Särskilt Svenska Möbelfabrikerna kom att få stor betydelse för ortens utveckling och sysselsättning.

Bodafors utveckling kan därför förklaras genom flera samverkande faktorer. De omgivande skogarna gav råvaran, Emån gav kraft till de tidiga verksamheterna, järnvägen skapade goda transportmöjligheter och företagarna på orten byggde upp en omfattande trä- och möbelindustri. Kombinationen av naturresurser, kommunikationer och industriellt kunnande gjorde att Bodafors under lång tid blev en av de ledande orterna för möbeltillverkning i Småland.

Bodafors på 1950-talet: Ett småländskt mikrokosmos av liv, handel och hantverk

Under 1950-talet framstod Bodafors som ett skolexempel på det blomstrande och självförsörjande småländska samhället. Med sina omkring 2 500 invånare i köpingen, varav cirka 700 bodde i den täta ortskärnan runt järnvägen, utgjorde samhället ett levande nav i regionen. Det var en tid då avstånden mättes i cykeltag och promenader snarare än i bilminuter till närmaste köpcentrum. Bodafors var inte bara en plats där människor bodde; det var en komplett och fungerande värld i miniatyr, präglad av stark hantverkstradition, träindustrins framväxt och en imponerande mångfald av lokal service.

Det som framför allt utmärkte Bodafors under detta decennium var det osedvanligt täta och varierade handelsutbudet. Centralortens gator kantades av skyltar och skyltfönster som vittnade om ett myllrande affärsliv. För dagligvaror behövde invånarna sällan gå långt. I samhället fanns hela sex speceributiker och två rena charkuteributiker där kött och charkuterier expedierades över disk av kunnig personal. Doften från ortens eget ångbageri spred sig över gatorna och kompletterades av färskt mjölkbud från mejeriet, som också hade sin egen mjölkaffär. För det lite finare fikat eller söndagsdoppet erbjöds två separata konditorier, vilka utgjorde viktiga sociala samlingspunkter för både unga och gamla.

Det var dock inte enbart livsmedelsförsörjningen som var komplett. Bodafors erbjöd ett utbud av specialaffärer som i dag kan verka nästintill otroligt för en ort av denna storlek. Invånarna kunde köpa sina kläder i den lokala ekiperingsaffären, sina skor i skobutiken och sina sybehör i den särskilda sybehörsaffären. För hemmets och vardagens behov fanns en järnhandel, en färghandel, två möbelaffärer som speglade ortens starka koppling till möbelindustrin, samt en blomsterhandel, en bokhandel och en pappersaffär. Behövde klockan repareras fanns en uraffär, och för fritid och resor erbjöds både sport- och cykelbutik, lantmannaaffär, bilverkstad och bensinstation. Ortens resande och besökare togs emot på hotellet, och två lokala fotografer dokumenterade allt från bröllop och konfirmationer till vardagsliv.

Bakom kulisserna i denna livaktiga handelsort pulserade ett omfattande hantverksliv. Bodafors var vid denna tidpunkt i stort sett helt självförsörjande på hantverks- och servicetjänster. Huset man bodde i uppfördes och underhölls av lokala krafter: byggmästare och snickare lade grunden och reste stommarna, murare och plåtslagare färdigställde facad och tak, medan målare såg till att ge husen sin karaktär. Hantverkare som elektriker och rörmokare installerade det moderna folkhemmets bekvämligheter, samtidigt som sotaren regelbundet såg till att murstockarna höll måttet. För kläder och bruksföremål vände man sig till ortens skräddare, skomakare, tapetserare och sadelmakare. I utkanten av samhället fanns smedjan där hovslagaren fortfarande arbetade med hästarna från de kringliggande lantbruken, en påminnelse om övergången mellan det gamla bondesamhället och det nya industrisamhället.

Även den offentliga och civila servicen var starkt förankrad på orten. Det fanns ett eget post- och bankkontor samt en sparbank som förvaltade invånarnas besparingar. Kommunikationerna garanterades inte bara av järnvägen utan också av den lokala telefonstationen som kopplade samman samtalen. Hälso- och sjukvården var nära och personlig tack vare en egen provinsialläkarmottagning och en tandläkare på plats. Att samhället dessutom inhyste ett eget tryckeri understryker bilden av Bodafors som ett självständigt centrum med egen förmåga att producera allt från trycksaker till möbler.

När man betraktar 1950-talets Bodafors ur ett femtioårsperspektiv framstår förändringen som total. Under 1970- och 1980-talen ritades kartan om för de svenska småorterna. Den ökande privatbilismen gjorde det lättare att resa till större handelsplatser som Nässjö, Jönköping eller Sävsjö. Samtidigt ledde stordriftsfördelar, centralisering och ändrade köpvanor till att de små, specialiserade butikerna och enskilda hantverkarna fick allt svårare att överleva. Många av de yrken och verksamheter som var självklara inslag i 1950-talets gatufejd – såsom charkuteristen, skomakaren, skräddaren, ångbageriet, bokhandeln och den egna telefonstationen – har helt upphört eller flyttat bort.

I dagens Bodafors finns förvisso grundläggande service kvar i form av livsmedelshandel, post- och banktjänster via ombud, bilservice och viss samhällsservice. Men den rika mångfald med ett trettiotal separata butiker och ett myller av lokala hantverkare som präglade mitten av 1950-talet tillhör historien. 1950-talets Bodafors var en unik epok – en tid då köpingen utgjorde en hel värld i sig själv, där invånarna kunde leva hela sina liv med tillgång till allt de behövde inom räckhåll för sina egna steg.

Kyrkorna i Bodafors

I mitt pass pass står det att jag är född i Norra Sandsjö dit det är 7 km landsväg. Min kyrka är således Norra Sandsjö kyrka.

Bodafors kyrka byggdes 1940.

Bodafors kyrka

20/ Göran Forsmark från Bodafors

Inlägg nr 20: Göran Forsmark från Bodafors

Innan jag börjar med ett nytt 'kapitel' om mig själv, så vill jag berätta om bakgrunden till denna del av bloggen och mitt liv just nu.

Bakgrund 

Pappa fotograferade i många år med en så kallad 'bälgkamera' av det tyska märket Voightländer.

Detta är ett annat fabrikat från Internet

(Pappa och mamma borde ha haft några fotoalbum med bilder, men jag vet inte vart de tog vägen. Däremot så har jag några svart-vita negativbilder med motiv från en badstrand, där en kvinna ligger och solbadar. Det kan vara mamma Dagmar 1934 i Steninge. 
Se inlägget 2/ Några dagar i Steninge augusti 1934.)

Projektorn står på mina två stora böcker om astronomi

Jag började med en lådkamera i slutet på 1940-talet. 1953 köpte jag min första systemkamera av det tyska märket Edixa. Den hade ett specialobjektiv som gav bilder i nästan naturlig storlek. 1955 började jag ta diabilder i färg. För att titta på en diabild behövdes en diabilds-projektor. Jag köpte en liten hopfällbar projektor (som jag fortfarande har kvar fastän alla diabilder har kastats) och bjöd hem grannar på bildvisning. Då kom det frågor: "Vad är det där för blomma?". Då 'tvingades' jag ta reda på det. Därav kom mitt livslånga intresse för djur och natur - arbetet som lärare på folkhögskola - i stället för tekniker på en industri.

1967 var jag mogen för en ny systemkamera - Minolta SRT 101. Den togs hem från Japan av min kusin Anita och blev min trotjänare i nästan 30 år. När både ljusmätaren och ridån pajade var vi i början av 'digitalåldern'.

Diabilderna var förvarade i plastaskar eller metall/trälådor, som rymde 100 - 150 bilder. Lådorna var märkta med etiketter. Tyvärr har de flesta diabilderna 'åldrats' och tappat färg eller blivit rödaktiga.

När Marita skulle göra boken "Episoder ur mitt 85-åriga liv" började ett flera månader långt projekt. Att ur lådorna med uppåt 8 000 diabilder välja ut samt skanna och digitalisera de diabilder som jag av olika skäl ville ha kvar. Resten gick till återvinning. Det sved att vara tvungen att kasta alla fina blom- och djurbilder. Vissa bilder minns jag fortfarande var jag tog. Ibland råkade jag vända diabilder med fel sida upp vid skanningen. Det märkte jag senare när det fanns bilder på vårat hus som var felvänt.
Sedan skulle jag skanna fotografier ur alla våra fotoalbum. Dem behöll vi. Nu plockar jag fram hårddiskarna, där de skannade bilderna ligger, och letar efter foton till Jöjjes minnesbilder. 
När vårt första barn Jonas föddes köpte jag en Super 8‑kamera för att dokumentera familjelivet. Filmerna har jag senare låtit konvertera till MP4, sammanlagt ungefär fyra timmars material.
Fotograferingen blev en hobby, som både präglade min fritid i naturen och påverkade mitt yrkesval. Min utbildning till teknisk magister var egentligen inte anpassad för de trettio år jag sedan arbetade som folkhögskollärare.

*****

Precis som alla andra i min ålder har jag krämpor av olika slag. Läs i min anamnes!

Sedan 1997 bor jag med min fru Marita på Glimmervägen 6 i Sjösa i Nyköping. Sett från infarten vid 'Kustvägen" länsväg 219. 

Med Mattias (Maritas son) drönarkamera blev det så här.

Bild från Google Earth Pro

Enplansvilla med källare byggd 1978. Uppe i skogsbacken står Gäststugan från 1940-talet. Där har vi en vedeldad bastu.

Utsikten från hammocken med det härliga uterummet, som verkligen förlänger sommaren.

Sedan vi flyttade hit har björken vuxit och långsamt pressat isär betongringen, som från början var hel.

Före lövsprickningen har vi en fin utsikt över Sjösaviken.

Maritas son Mattias kom häromdagen med sin drönare,

Detta är min arbetsplats där jag bygger mina bloggar med bilder från ett stort antal hårddiskar, där mitt digitala liv är sparat. Jag använder båda datorerna parallellt med den gamla (vänstra, som fotoredigeringen inte fungerar på), när jag jobbar mot nätet och kollar redan publicerade bloggar bl a. Den nya (högra) är lilla  'arbetshästen' med det nya operativsystemet Windows 11, som jag INTE gillar.

Utöver att blogga håller jag fortfarande på med mina föredrag, vilket jag började med 2005. Då visade jag egna filmer från i huvudsak våra utlandsresor.  Men det tyckte jag var tråkigt - jag stod ju bara bredvid och tittade på filmen precis som publiken.
Jag övergick då till att använda presentationsprogrammet Power Point. Då bygger man upp föredraget med texter och bilder samt även video. Under våren 2026 har jag hållit 5 föredrag. Det är knappast troligt att det blir några fler.

Jag har ett tydligt åldersrelaterat problem: mitt kortminne är mycket kort. För att komma ihåg vad jag just höll på med, tar jag ofta ett foto av datorskärmen, så att jag kan återkoppla till det en stund senare.

*****