24/ Sjöbacka under 2:a världskriget

Inlägg nr 24:  Sjöbacka under 2:a världskriget.

En ännu levande person med starka minnen från kriget är Ulf Thunberg. Sedan ett par år sedan har jag kontakt med honom - mest via e-post - där han berättar av sina upplevelser av kriget med fadern Karl-Erik i fokus. 

Läs Ulfs mycket spännande berättelse om fadern Karl-Erik och hans insatser för Sverige under 2:dra världskriget i "Ett liv till sjöss"!

Ett annat av mina spännande minnen från 2:dra världskriget är hemvärnsmännens inspektioner av Sjöbackas mörkläggning. De gick i mörkret runt huset och kollade att det inte läckte ut något ljus vid den mörkblå rullgardinen. Det var för att vi inte skulle synas när ett bombplan kom.

Ett annat minne är när mamma stod på trädgårdsmuren och såg de unga tyska männen/soldaterna, som vinkade från tåget på väg norrut. Hon grät, för hon visste att de skulle till Narvik i Norge för att tjänstgöra som soldater i kriget. Denna trafik kallades permittenttrafiken och pågick från juni 1940 till augusti 1943.

Runt år 1944 bodde en norsk pojke hos oss i vårt pojkrum. Han var ungefär lika gammal som jag. Jag tror att man kallade sådana barn för 'krigsbarn'. Han hade nog varit med om svåra saker, för han kissade ofta i sängen på nätterna. Det luktade, och mamma fick byta lakan. Han hette John Lund, men i skolan kallades han för ”John Blund” eftersom han såg lite sömnig ut. Han var väldigt snäll och rolig. Han kunde till exempel klättra upp i skolans flaggstång, och det imponerade.
Det var tant Irma som hade ordnat så att han fick komma och bo hos oss.

På grund av 2:a världskriget rådde det brist på livsmedel mm. En upprepning av ransoneringen under 1:a världskriget 1914-18. Under åren 1940 till 1951 hade vi alla var sitt ransoneringskort.  

På Sjöbackas stora tomt odlade - främst mamma - alla tänkbara grönsaker, rotfrukter, frukt och bär. Ofta fick jag och min bror Erik 'hjälpa till' sedan vi gjort läxorna och innan vi sprang iväg och lekte med grannarnas barn Stig och Ingvar samt Björn och Ulf.

Luktärtsplantorna är höga och paradisäpplena är mogna. De var inte goda att äta och passade mycket bättre som gelé och marmelad. 

När jag har jag låtit ChatGPT anlysera den här bilden blev svaret: Dagmar Forsmark arbetar i köksträdgården på Sjöbacka i Bodafors. Den stora köksträdgården gav familjen grönsaker för en stor del av året. På bilden sköter hon sannolikt en odling av purjolök eller annan lökväxt, planterad i plasttäckta bäddar för att minska ogräset.

Dagmar hänger tvätt till tork.

Cirka 50 vita julrosor odlades i den stora trädgården. De hämtas med lastbil från Gunnarskog. Ibland hade snön redan fallit när de blommade. Då grävde mamma fram dem och plockade dem med bara händer. I den ouppvärmda glasverandan sorterade hon blommorna: de finaste blev snittblommor, de övriga begravningskransar.

Försäljningen gav extra inkomster kring 1950, då jag och min bror gick på realskolan i Nässjö. Ofta fick vi släpa kartonger med julrosor på tåget och lämna dem i en blomsteraffär. Det tyckte vi var pinsamt.

I uthuset hade vi höns, som genom ett öppet fönster kunde komma ut och sprätta fritt i trädgården. I övrigt åt de av våra matrester, som blev kvar efter måltiden. Principen var: All mat på tallriken ska ätas upp!
När vi fick WC (Water Closet=skåp eller garderob) inomhus, flyttades hönsen till det betydligt större gamla utedasset.
Av hönsen fick vi såväl kött som ägg. Under våren, när hönsen lade mycket ägg, kunde vi konservera äggen med natriumsilikat ('vattenglas') för framtida konsumtion. 

Pappa och mamma hade omkring 200 kaniner i burar i uthuset. De gav ett välkommet tillskott till hushållet under andra världskrigets köttransonering. På sommaren hölls kaninerna i flyttbara nätburar på gräsmattan, där de åt gräs.

Jag minns hur vi samlade sly, främst från sälg och asp, och bar hem färska kvistar till kaninerna. Vi gjorde det gärna på vårvintern och försommaren, när barken lätt lossnade. Kaninerna gnagde ivrigt på barken. De åt också blad och unga skott, och kvistarna gav dem något att gnaga på.

Vi åt mycket kaninkött, vilket pappa tröttnade på. Men mamma, som var skolkökslärarinna, använde nya, kryddade recept. På så sätt märkte pappa inte alltid att det var kaninkött han åt.

Erik och jag hade en 'egen' kanin som hette Kalle. Den fick vi 'leka med' och den slaktades inte. 

Vi hade också angorakaniner som gav väldigt fin ull, vilken klipptes med en speciell sax. Jag minns en fin dag när hela familjen cyklade iväg till en 'Tant' som vi lämnade ullen hos. Hon skulle göra garn av ullen. En stickad tröja av angoraull var väldigt speciell på grund av sin mjukhet. Skön att ta på.

Bild från internet

Innan köket byggdes om så gick köksentrén genom köksfarstun på husets nordsida (kallaste). Där fanns ett väl ventilerat köksskafferi samt isskåpet, som kompletterade varandra. Isblocken hjälptes grannarna åt med att såga upp från Storesjön. Med häst och släde kördes blocken upp till Sjöbacka och staplades på den gamla betongplattan där gödselstaden låg sedan branden 1937. Isblocken täcktes med ett tjockt lager av såg- och kutterspån. Isen räckte hela sommaren.
I farstun hängde vi upp ytterkläderna.

Så länge Erik och jag var små läste mamma en godnattsaga varje kväll. Det fanns mycket att välja på. T ex: Svartlugg och Linlugg, Skatan Klas, Pelle Svanslös, Hattstugan och John Bauers Bland Tomtar och troll.

LILLE GÖRANS BILDERBOK var som skriven för mig.

Vanligast var dock faktaböcker anpassade för barn som gällde t ex RENEN OCH VARGEN .

Efter godnattsagan avslutade vi med gemensam högläsning av 'Gud som haver':

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får. 
samt
Gode Gud - gör så att kriget snart tar slut!

Under denna kvällsritual kramade jag Nallen, som var mitt gosedjur. Jag visste inte då att det kallades gosedjur.
Nallen var TRYGGHETEN för mig i en orolig tid. Nallen var en knappt halvmeter stor tygdocka fylld med sågspån med en mjuk päls av krulligt garn. Det finns naturligtvis inget foto på Nallen. Jag har inte en aning om vart han tog vägen när jag växt ifrån honom. Kanske mamma la honom på vinden någonstans.
Varför skriver jag då detta? 
Jo - för att sköna minnen väcktes till liv när jag härom kvällen såg minnesprogrammet om Lasse Berghagen, som dog 2023. Hans Nalle var Teddybjörnen Fredriksson.

Se videon Teddybjörnen Fredriksson på länken: 

Teddybjörnen Fredriksson (med text) - YouTube 
(Först kommer en liten reklamsnutt!)
Hans dotter Malin fick alltså sin teddybjörn, då hon fyllde 4 år 1970.
Inte minns jag att mina barn fick någon teddybjörn av mig!

Jag har märkt att jag blivit mer nostalgisk med åren och att minnen betyder mycket för mig. En annan sak jag lagt märke till är hur vissa musikstycken kan få håren att resa sig – ståpäls. Ett sådant stycke är Romans ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Från 1960 och framåt, när jag firade midsommar på Stensund utanför Trosa, spelades romansen alltid som väckningsmusik, vilket hördes över hela tältområdet.

Samma reaktion får jag av flera av Lasse Berghagens visor. Lyssnar jag till exempel på En kväll i juni från Allsång på Skansen 2014 kommer känslorna direkt. Jag upplever att de blivit starkare med åren, delvis av psykologiska skäl, men också på grund av åldersförändringar. Det händer att jag får tårar i ögonen när Lasse sjunger – och då är lyckan fullständig.

*****