16/ Kyrkbyn i mitt minne

Inlägg nr 16: Kyrkbyn i mitt minne

Midsommar var en helg då släkten brukade samlas i Kolbäck. På prästgårdens stora gräsmatta reste man majstången, och värdparet prästen Axel Ericsson med fru Anna‑Lisa tog emot med sina fyra döttrar. Anna‑Lisa var dotter till min morfar Augusts syster Karin på Säby gård.

Överst går Eriksgatan upp till Kyrkbyåsen. På en stenbro går den över Kolbäcken, med det svarta vattnet.
Här passerade under många hundra år våra kungars "Eriksgata" när de skulle befästa sin makt över folket. Vägen fortsätter upp till den dåtida Herrevadsbron. 

Redan som liten var jag relativt ofta på Nya Kyrkbyn med familjen. Vi åkte tåg (med ånglok) från Bodafors med tågbyten i Mjölby, Hallsberg, Örebro, Frövi och Köping till Kolbäck. Resan tog 6 timmar och då åt vi i restaurangvagnen, vilket var spännande. Vi hämtades vid stationen av Augusts kusk Ivar med häst och vagn. Nya Kyrkbyn med köksingången och loggian till höger.

På Nya Kyrkbyn fanns en stor trädgård som sköttes av en trädgårds-mästare. Han bodde i trädgårdsmästarbostaden - en liten stuga invid Kolbäcksån. Jag besökte honom ibland. Där blev jag speciellt imponerad av en krukväxt, som började sloka med bladen, när man rörde vid dem. Den heter Mimosa pudica, ofta kallad "rör-mig-ej".

Här gick ångbåtarna på Strömsholms kanal nära trädgårdsmästarens stuga. Det var häftigt att se hur skickligt pråmskepparna klarade kurvorna i Kolbäck. Godstrafiken på Strömsholms kanal upphörde 1948. Det är inte min bild.
När jag bodde här för 80 år sedan kunde jag inte ana att jag skulle paddla havskajak just här! Marita och jag startade i Smedjebacken och paddlade sedan nedströms med många stopp för utflykter till fots i trakten utmed kanalen. I Borgåsund vid Mälaren avslutade vi den fina turen på Strömsholms kanal. Andreas på Kyrkbyn skjutsade oss till Smedjebacken där bilen väntade på oss.
 

Runt villan fanns en stor fruktträdgård, flera växthus och en köksträdgård. Jag minns speciellt sparrisodlingen, som bestod av en upplagd sandbädd, där man skördade de vita skotten i sandbädden.
I  husets källarplan fanns trädgårdsmästarens arbetsplats och där såldes också produkter till allmänheten.
En god maträtt på försommaren var så kallade släpärtor. Rekommenderas!
Mormor hade höns i ett garage, som inte behövdes - de hade ju ingen bil. Dit gick hon med hjälp av sin käpp morgon och kväll för att utfodra hönsen och hämta ägg.

Nya Kyrkbyn

I salongen julen 1936 står Egeröbarnen Lena och Torsten och minstingen Bertil 40 dagar gammal i Ruts knä till vänster. Bakom står Eric, Maja, Paul och Ingrid (Kirre kallad). Det är jag i hängselbyxor mellan morfar och mamma.

På väggen skymtar mormors porträtt (i olja).

Min kusin Ingrid Eckerman skriver i sin blogg hur hon upplevt julfirandet.

På julafton 1941 var släkten samlad hos (morfar och mormor) August och Mia. På fotografiet från den kvällen sitter värdfolket i Karl‑Johan-soffan tillsammans med dottern Dagmar, mig och min bror Erik, och bredvid dem sonen Eric Egerö med barnen Lena och Bertil (solglasögon) med brädspelsbordet emellan och Torsten bakom. Min pappa Paul saknas. Enligt familjetraditionen var han ute och rökte och missade därför både fotograferingen och själva ögonblicket när julklapparna delades ut.

På juldagen åkte vi tidigt till julottan i Säby kyrka från slutet av 1200-talet. Det blev en tur på 7 km med häst och släde med brinnande facklor. Själv minns jag inte resan – jag var bara 6 år. Pappa har berättat att han reagerade på den starka rösten från orgelläktaren. När han vände sig om såg han att det var Set Svanholm som sjöng i sin gamla kyrka.
Prästen Axel Ericsson predikade troligen. Han hade starka band till Säby genom sin tidigare tjänst där samtidigt som Set Svanholm var organist.

Den 26 augusti 1946 i Nya Kyrkbyns vardagsrum

Här har alla samlats (finklädda för det var kanske jul) i matsalen där det stora tunga ekbordet flyttats för att vi skulle leka "Bergslagsleken". 

Så här gick det till när alla hyttorna i Bergslagen skulle komma igång igen efter det långa sommaruppehållet?
Bergslagsleken är en rytmisk och burlesk ’budlek’,  där man med slag, stampar och pustar illustrerar hyttornas samtidiga uppstart. 
Till sist sitter alla och pustar tills den sista pusten så sakta stannar och allt blir tyst. Gissa om man blivit varm. Det var det som var meningen, när man lekte i det ouppvärmda rummet. Normalt stod finrummet ouppvärmt under vintern.  

Till vänster är dörren ned till loggian och uppe till höger dalaskåpet med några brännvinsmått ovanpå. I taket skymtar den stora kristallkronan.

Dalaskåpet finns nu hemma hos oss i Sjösa. Det fungerar som förvaring av glas och porslin som vi inte använder så ofta. För några år sedan lät vi Åmells möbler i Gnesta renovera bl a skåpets målningar. Ovanpå skåpet står två tennstop. Det vänstra har diverse inskriptioner.

Det är kung Carl XIV Johans monogram (1818-1844) och en klassisk latinsk devis på locket: Sedes fructusque perennis – om varaktighet och styrka. Stopet har vandrat vidare genom tiden och bär numera också mitt eget ingraverade nummer på undersidan. (Carl stavas Karl från 1900.)

I matsalen hängde ett väggur, som ännu fungerar hemma hos min äldste son Jonas.

Utifrån stämplar i uret fick Copilot fram denna information:

Vägguret är ett tyskt Freischwinger‑ur från slutet av 1800‑talet. Märkningen D.R.P. 31 okt 1880 visar att urverket eller pendelupphängningen var skyddad av ett tyskt rikspatent. Det  ett välbyggt och påkostat kvalitetsur från den tyska urindustrins starka period, tillverkat i stiltypiska former med snidade ornament och ett precist pendelverk. 

Den 16 juni 1948 träffades kyrkbysläkten hos August och Mia på Nya Kyrkbyns rosengård för att fira deras 50-åriga bröllopsdag.

Från vänster: Bertil, Lena Ingrid, Torsten, Rut, Mia, August, Eric, John, Dagmar och Paul.  Framför: Erik, Göran, Ingrid och Anders.
Sången nedan är troligen skriven av Rut och sjöngs vid middagen, men jag vet inte var.

De stora porträtten av mina morföräldrar Mia och August Ericsson. Konstnären är Nils Asplund från Eskilstuna. Han är på något sätt släkt med Svallings. Jag har några av hans finstämda naturmålningar.

På övre hallen hade mormor sin stora vävstol, som naturligtvis döttrarna kunde väva på. I mitt barndomshem på Sjöbacka fanns det en uppsättning hemvävda linnehanddukar. Vem som vävt och broderat vet jag inte.
På handduken står denna silverpokal, som August fick på sin 50-årsdag av "af Kyrko skolråd och kommunalnämnd i Kolbäck".
I botten är följande personnummer inristade:  (011015-2642)  och 19351224-2672, dvs Dagmar respektive Göran.

Härom dagen var mitt barnbarn Ella hos oss i Sjösa. Hon var på väg till sin första lägenhet med flyttgrejor. Hon tog gärna emot denna handduk, som ju faktiskt har ett visst affektionsvärde. Dessutom fick hon mina fina fjällskidor, som jag slutade använda för flera år sedan. 

Copilot har gjort en liten berättelse om Nya Kyrkbyns öde:

Nya Kyrkbyn i Kolbäck – en historia från August Ericsson till försäljning

Den så kallade Nya Kyrkbyn uppe vid Kyrkbyåsen i Kolbäck uppfördes 1918–1920 av patron August Ericsson, godsägare till Kolbäcks kyrkby 8:1. Villan byggdes som privatbostad och placerades högt med utsikt över Kyrkbyn och åkermarkerna.

Titeln patron är historiskt korrekt. August Ericsson var arbetsgivare och jordägare, och titulerades patron av de anställda, något som dottersonen (jag) minns.

Efter Augusts död 1950 såldes villan till Landstinget, som strax intill uppförde en större byggnad -  det vita konvalescenthemmet. Den revs på grund av förfall runt 2021 medan Nya Kyrkbyn fick stå kvar.

Hallstahammars kommun har nyligen beslutat att sälja Åsgården (dvs Nya Kyrkbyn), som ingår i ett område där framtida bostadsutveckling planeras, i gränslandet mellan villabebyggelse och naturreservat. Villan är därmed både en möjlig framtida utvecklingspunkt och ett tydligt arv från Kolbäcks jordbruksepok.

Foto från slutet av 1950-talet med Nya Kyrkbyn till vänster samt konvalescenthemmet.Bakom popplarna i parken lyser kvällssolen på Nya Kyrkbyn.

På nedre botten i Nya Kyrkbyn fanns kök och köksmatsal, en stor möblerad hall, Augusts kontor, vardagsrum, salong och matsal med en trappa ned till loggian (utbyggnaden till vänster där vi ofta satt och åt. Morfar hade kärnmjölk till havregrynsgröten).
Från hallen gick en bred trappa upp en stor hall, sängkammare med badrum och minst 5 sovrum. Det fanns en trappa upp till den stora vinden med lilla fönstret högst upp.

Detta foto från Kolbäcks Hembygdsförening togs 1920. Köksingången med loggian till höger.

Dans runt majstången tidigt 1940-tal.

August tar farväl av sina midsommargäster, som åker i 

vursten med Ivar på kuskbocken.

Som vuxen har jag varit i Kolbäck många gånger. Såväl på sommaren som till All Helgona-helgen för att besöka gravarna.

I oktober 2021 åkte Marita och jag tillsammans med min bror Erik och Vera en tur till Kolbäck. Det var en chockartad upplevelse att återse den förr så vackra byggnaden.

Erik kollar in i loggian.

Det är med sorg i hjärtat som jag med Marita tar farväl av min Morfar Augusts gärning.

7 augusti 2022 såg vi bara detta av Nya Kyrkbyn.

Hur kom det sig att den stora blomstrande gården Kyrkbyn försvann runt år 1950? Jag ställde frågan till ChatGPT. 

Här är en sammanfattning sedan jag gjort många korrigeringar.

Berättelsen om Kyrkbyn speglar en större svensk historia. Från Kolbäck växte en bondsläkt fram där Gammel-Erik lade grunden och August, tillsammans med Mia från smedsläkten i Mölntorp, byggde upp ett livsverk som förenade jordbruk, hantverk och tidig teknik. Kyrkbyn blev inte bara en gård – utan ett lokalt centrum för arbete, status och framtidstro under perioden 1870–1940.

Men efter mitten av 1900-talet förändrades allt. Mekaniseringen av jordbruket, industrins framväxt och nya samhällsideal gjorde den gamla livsformen ohållbar. Det som en gång var ett framgångsrikt gods blev successivt för stort för familjen men för litet för det moderna jordbrukets krav. Samtidigt försvann hantverkstraditioner som smidet i konkurrensen med industrin, och nästa generation sökte sig bort från jorden till utbildning och stadsliv.

Kyrkbyns öde var därför inte unikt – utan en del av en större omvandling där det gamla Sverige monterades ned och ersattes av det moderna. Kvar finns minnena, fragmenten och spåren av en tid då en familj kunde bygga något stort i en liten bygd.

Frid över dess minne!

*****

15/ Ryttarolympiaden och Säby gård

 Inlägg nr 15:
Ryttarolympiaden och Säby gård

⭐ Ryttarolympiaden i Stockholm 1956 – kronologisk och faktabaserad text

Sedan 1955 gjorde jag värnplikten på Ing 1 i Solna. Sommaren 1956 hölls de olympiska ryttartävlingarna i Stockholm, eftersom Australiens karantänsregler hindrade hästar från att tas in i landet. Beslutet att flytta ryttardelen av OS till Sverige fattades av IOK 1954.

Invigningen ägde rum på Stockholms stadion.  Kung Gustaf VI Adolf och drottning Elizabeth II anlände till invigningen i en öppen kunglig landå, dragen av fyra vita hästar och körd av kuskar i paraduniform. Vagnen gjorde ett varv runt Stadion innan Prins Bertil höll invigningstalet. Jag hade förmånen att vara på plats.

En av tävlingsgrenarna var fälttävlan, som genomfördes på Järvafältet. Terrängbanan var omkring sju kilometer lång med trettiotre hinder. Regn hade gjort marken hal och lerig, vilket bidrog till att flera ekipage föll. Cirka 40 000 åskådare följde tävlingen.

Ing 1 hade fått uppdraget att bygga hindren och att bemanna banan enligt de specifikationer som SOK och tävlingsledningen fastställt. Militären hade ingen del i hinderkonstruktionens utformning eller säkerhetsbedömning; ansvaret låg helt hos arrangören och FEI:s tekniska delegation. Värnpliktiga användes som arbetskraft och funktionärer, bland annat som fotografer vid olika hinder. Jag tjänstgjorde själv vid ett annat hinder än det som senare blev omtalat.

Det mest kritiserade hindret blev nummer 22, där flera ekipage föll i den branta nedförsbacken direkt efter hindret. Olyckorna ledde till diskussioner om hinderutformning och säkerhet, men inget ansvar riktades mot militären. Eftersnacket handlade om arrangörens bedömningar, inte om utförandet av de arbetsorder som Ing 1 fått. (Bearbetad text efter Copilots research)

Bland publiken fanns min mammas kusin, Eric Ericsson från Säby gård, en erfaren hästkarl. Enligt vad som berättats ingrep han när flera hästar hamnade i oordning vid hinder 22. Han fick senare ett tack från Sveriges Olympiska Kommitté. Jag har viss kontakt med hans son Calle och ska höra om han känner till mer.

Sverige hade stora framgångar i tävlingarna: Petrus Kastenman tog guld i fälttävlan och Henri St Cyr vann dubbla guld i dressyr.

Eric Ericsson (“Säby‑Eric”, född 1902) var kusin till min mor Dagmar. Det berodde på att Dagmars far August och Säby‑Erics mor Karin var syskon. Karin kallades i släkten för “Faster Karin”.
Tillsammans med Lilly fick de fyra barn: Chatarina (kallad Kicki som var min dam på min kadettbal 1957), Gunilla (fjällresa), Carl (Säby-Calle), som tog över gården samt Bosse (barnläkare).
Säby gård sett från landsvägen (av Google Earth Pro).

Vid ett tillfälle under kanske 1960-talet var jag på Kyrkbyn. Jag minns att jag fick köra Karl-Axels Opel Kapitän - riktig statusbil.  Bilen var lastad med flera av mina sysslingar, när gjorde en eftermiddagstur ut på landet. Gissa om jag var stolt!

Kanske åkte vi i den när vi åkte till Säby dit Säby-Calle inbjudit till riktig logdans. På ett oljefat stod en grammofon som spelade 'stenkakor' - alltså 78-varvsskivor medan vi dansade på det ojämna loggolvet. Det var ju den tidens dansmusik och naturligtvis kramdans. Vad roligt vi hade!

*****

14/ Mina egna upplevelser i Kolbäck

 

Inlägg nr 14:
Några egna minnen från Kolbäck

När jag gick i 5:e klass

Som 11-åring var jag klen och ofta sjuk från skolan. För att få 'luftombyte' skulle jag läsåret 1946-47 gå 5:e klass på Kyrkskolan i Kolbäck och då bo hos Morfar och Mormor på Nya Kyrkbyn. Jag åkte tåg med mitt bagage samt en tårta till Mormor och Morfar. Det var en gräddtårta dekorerad med geléhallon. Jag kunde inte motstå frestelsen att öppna kartongen och ta ett geléhallon. Det gjorde jag flera gånger. Jag minns inte om det fanns någon dekoration kvar när jag kom fram. Inte heller minns jag om jag fick något straff. Det var ju faktiskt stöld. Det blev under många år en familjeanekdot.

Där fick jag lekkamrater och det var roligt leka i skogen uppe på Kyrkbyåsen (Är numera ett fint naturreservat). Även i Kolbäck var jag sjuk. Jag glömmer aldrig när jag i all välmening fick äggstanning av mormors kokerska. Den var SÖTAD. Usch vad det smakade illa. 

Det var Morfar som lärde mig spela brädspel. Bilden kan vara tagen 1947. OBS Slipsen!
Efter min officersutbildning från 1957 spelades bräde på officersmässen. Roligt att kunna vara med. De var de äldre officerarna som hade förtur att spela efter lunchen. Vi yngre studerade deras spel och då jag lärde mig mycket om spelets variationer och finesser.

Mormor Mia, Dagmar och min bror Erik.

På samma spelbord spelar nu Marita och jag.

När jag besökte morfar så brukade han fråga: "Nå - hur har ni det där nere i Getapulien"? Getapulien var min morfars skämtsamma namn för vårt sydliga landskap Småland, där geten i gamla tider var 'bondens ko'. Det var bara geten som hittade föda i Smålands karga marker.

*

Cykeltur till Kolbäck med klasskamraten Tore

I juni 1952 tog jag och mina klasskkompisar Tore och Erling 'realen' (motsvarar 9:an). 

Bilden ur Bygdeband från Sveriges Hembygdsförbund

Vi kom överens om att ta oss till Stockholm, där vi skulle träffas på Smålandsgatan. Tore och jag skulle cykla dit, men under vägen skulle jag stanna på Kyrkbyn en vecka och Tore fortsätta till Enköping och hälsa på Peter (också klasskamrat). Vi hade ett litet tält att sova i och stormkök att laga mat på. Det hela var enkelt - vi hade varit scouter i flera år. Efter 7 mils cykling slog vi upp tältet vid en badstrand. Då märkte jag att min nyinköpta cykelcape (regnställ) hade fallit från pakethållaren. Jag anmälde förlusten till fjärdingsmannen, som bodde vid vägen. Regncapen var borta för alltid.
Vi fortsatte norrut. Det var inte mycket trafik. Idag är den minst 10 gånger större. Nu finns det ju cykelbanor också. Efter 4 dagar kom vi till Kolbäck. Då hade vi cyklat 35 mil på smala grusvägar (oftast). Under en av nätterna sov vi en en hölada. 
Under vistelsen i Kolbäck bodde jag på Kyrkbyn hos Farbror Karl-Axel och Tant Ingegerd. Jag hjälpte till på gården - höet skulle slås och hässjas.
Sedan cyklade jag till Tore i Enköping samt träffade Erling i Stockholm. Under några dagar roade vi oss i Stockholm innan cyklade vi de 37 milen hem till Bodafors.

*

Ryttartävlingar på Strömsholm
Det var speciellt roligt att åka till Kolbäck under pingsthelgen för då pågick de stora ryttartävlingarna på Strömsholm slott. I pausen mellan de olika loppen njuter Karl-Axels familj med flera. Karl-Axels fru Ingegerd med sonen Andreas till vänster och döttrarna Lena och Lalle. Längst bak kusinen Gunilla med pojkvännen Lars och längst fram till höger Lalles man Håkan.

Strömsholm slott ligger vid Kolbäcksån 5 km söder om Kolbäck.
Strömsholm är ett av Sveriges mest anrika hästområden. Här hålls fortfarande stora ryttartävlingar året runt, bland annat hoppning, dressyr och den klassiska tävlingsveckan Strömsholmsdagarna i juni.

Området rymmer även utbildning och hästsjukvård, och veterinär kompetens finns knuten till verksamheten. Den historiska slottsmiljön, de öppna hagarna och de många ridvägarna gör Strömsholm till ett vackert utflyktsmål – även för den som bara vill promenera och njuta av naturen.

*

Fjällvecka med några av mina sysslingar

Någon gång på 1960-talet hyrde jag av en god vän en fjällstuga i björkskogen i trakten av Ramundberget. Där åkte jag skidor tillsammans med sysslingarna (= våra föräldrar var kusiner) Andreas, Lalle och Gunilla.

Genom björkskogen

Här är Gunilla, Andreas och Lalle uppe på Kariknallarna.

Apelsinpaus i en snödriva

Vid stugan

Andreas hämtar upp vatten ur brunnen.

*****

13/ Familjen Egerö

Inlägg nr 13: Familjen Egerö

Eric och och Ruts familj 2026

"Familjen Egerö - fem syskon berättar" heter boken från 2011. Den är mycket personlig och skriven för deras ättlingar.

Familjenamnet Egerö är bildat av föräldrarnas initialer:

Eric Gustav Ericsson Rut Östby

Från ett besök hemma hos Egerö på Majorsvägen i Neglinge i början på 1970-talet. Eric och Rut i mitten, Dagmar till höger samt min bror Erik och hans fru Vera.

Detta är mina kusiner på mamma Dagmars sida genom brodern Eric:

Torsten (1931- ) Egerö
Torsten tog studenten på Viggbyholmsskolan 1952 och fortsatte sedan till tekniska högskolan, där han blev arkitekt 1959. Under några år arbetade han hos olika arkitekter i Stockholm och gick därefter vidare till Stockholms kommun, där han var stadsbyggnadssekreterare.

Torsten gjorde studieresor till Frankrike, England och Tyskland. Han skrev bland annat kompendier om byggnadsmaterial och bidrog med artiklar i årsboken När Var Hur.

Lena (1935- ) Höög
Lena utbildade sig inom litteratur-, konsthistoria och etnografi och tog en fil.kand. Hon gjorde en lång karriär på B. Wahlströms bokförlag, där hon började som manusgranskare 1968 och så småningom blev redaktionschef. Under åren var hon med och utvecklade förlagets utgivning, bland annat genom att bygga upp en faktaboksavdelning.

Vid sidan av arbetet hade Lena ett starkt kultur- och friluftsintresse (långfärdsskridsko). Hon spelade nyckelharpa och var aktiv inom folkdans och spelmansliv (Österbybruk). Tillsammans med Hasse Gille, riksspelman på nyckelharpa, deltog hon i kurser, resor och uppträdanden både i Sverige och internationellt.

Efter pensioneringen fortsatte Lena att arbeta deltid och engagerade sig även ideellt som vittnesstöd i tingsrätten.

Lena till höger intill Hasse Gille

År 2016 gav Lena ut en skrift om Hasse Gille och hans omfattande låtsamling, Hasses låtar.
Lena har länge varit engagerad i Föreningen Nyckelharpan.

Bertil (1936-2024) Egerö
Bertil Egerö blev fil. kand. vid Stockholms universitet 1960, fil. lic. vid Göteborgs universitet 1969 samt Master of science vid London School of Economics 1972. År 1996 utsågs han till docent vid Lunds universitet. Han var en svensk sociolog med inriktning på befolkningsdynamik och samhällsutveckling. Han arbetade under ett par år för Sida och var verksam i bland annat Tanzania, Moçambique och som medföljande i Zimbabwe.
Ingrid Eckerman skriver i sin blogg om brodern Bertil. Inlägget finns även på denna länk: https://ingrideckerman.blogspot.com/2024/03/min-bror-bertil-egero-1936-2024.html  

Ingrid (1942- ) Eckerman
Efter studentexamen 1962 vid Saltsjöbadens samskola studerade Ingrid vid Karolinska institutet, där hon 1972 avlade medicine licentiatexamen och 1977 utexaminerades som specialistläkare med allmänläkarkompetens. Senare påbörjade hon studier vid Nordiska hälsovårdshögskolan där hon 2001 avlade examen Master of Public Health.

Under åren 1977–2008 var Ingrid Eckerman anställd av Stockholms läns landsting som distriktsläkare på vårdcentraler i Tyresö och Nacka. Från 1997 var hon även knuten till Folkhälsoenheten i Nacka och arbetade med bland annat med  fysisk aktivitet på recept (FAR®).

Ingrid var starkt engagerad i miljörörelsen via Läkare för Miljön och då speciellt om långtidseffekterna av gaskatastrofen i den indiska staden Bhopal 1984.

Från 2016 var Ingrid mycket aktiv när det gällde de  afghanska ensamkommande tonåringar som kommit till Sverige under den stora flyktingströmmen 2015.

Anders (1944- ) Egerö
Min kusin Anders, född 1944 i Saltsjöbaden, växte upp som yngst av fyra syskon. Han hade tidigt ett starkt intresse för båtar och segling. Efter studentexamen och militärtjänst på isbrytaren Ymer utbildade han sig till journalist och läste pedagogik, vilket ledde honom in i medievärlden under en period då svensk television snabbt förändrades.

I mitten av 1970‑talet blev han ”barnhallåa” på TV2. Jag minns hur jag och mina pojkar Jonas, Oscars och Daniel bänkade oss i TV‑soffan, när han dök upp i rutan med den välkända signaturen: ”Kom nu rå! – Vadå? – Barnprogram i TV2!”

Hans fortsatta yrkesliv på Sveriges Television blev långt och varierat, med roller inom både programproduktion och fackligt arbete. Mest stolt är han över att ha varit med och byggt upp svt.se i mitten av 1990‑talet – ett pionjärprojekt som gjorde SVT till ett av världens första mediebolag att publicera dagliga bildsatta nyheter på nätet.

Länk till Anders som 'Hallåa' på TV2 åren 1975-78 

*****

12/ Dagmars syskon

Inlägg nr 12: Dagmars syskon

Familjen Mia och August Ericsson kanske 1910

Från vänster: Mia, Eric, Torsten, Ingrid, August, Dagmar och Maja 

Äldst är Eric Gustav (1899-1986) som med hustrun Rut (född Östby) tog sig släktnamnet Egerö. Eric utbildades sig till civilingenjör vid KTH och började sedan som konstruktör av stålbroar, fortsatte som byggnadsinspektör i Stockholm.
Blev sedan chef för småstugebyrån först i Stockholm, därefter i Göteborg.
1943 utsågs han till direktör för Statens Bostadsanskaffningsnämnd med ansvar för försvarets bostäder. När freden kom 1945 fick han i stället ansvar för Sveriges gåva av färdiga småhus till Bornholm och Normandie. 
När jag och Marita på våren 2025 'gjorde' Bornholm med husbilen besökte vi bland annat museet i Nexö. Där fanns en hel del att läsa om 'svenskhusen'. Jag hittade denna text:

Eric var något av en idol för mig. När jag skulle mönstra 1954 inför militärtjänsten föreslogs att jag skulle bli signalist på I 12 i Eksjö. Motiveringen var väl att jag skulle bli läroverksingenjör efter gymnasiet i Jönköping. Jag ville hellre till ingenjörstrupperna. vilket kändes som mindre 'krigiskt'. Morbror Eric var då major vid VVK efter officers-utbildningen på Ing 1. Genom att jag 'skrev på' för officersutbildning så var saken ordnad. 

Han var en riktig friluftsmänniska. När isarna låg på kanalerna i Holland åkte han dit för att åka skridsko - förmodligen ihop med SSSK. 

Eric gillade också skidåkning både på längden och utför. 

Vintern 1986 hade Eric varit ute och åkt skidor i de fina skidspåren utanför bostaden. När han kom hem satte han sig i bästa fåtöljen för att ta igen sig, så vaknade han inte upp. Tänkt att få avsluta sitt liv med en av de aktiviteter man älskade mest!

Maria (Maja) Charlotta Ericsson (1903-1995). Hon gick på flickskolan i Västerås och utbildade sig sedan till sjuksköterska. 

Maja var barnavårdsman och hade en ledande befattning vid social-förvaltningen i Landskrona. 1941 vid tyskarnas ockupation av Danmark gjorde hon en mycket uppskattad insats genom att ta hand om och hjälpa de judiska flyktingar som om nätterna tog sig över Öresund i små båtar. Något som hon efter kriget fick medaljer för.

Även senare när de Vita bussarna kom med flyktingar från andra delar av Europa var hon engagerad.

Hon jobbade bl a som barnavårdsinspektris i Landskrona. 

Sommaren 1945 var jag sommarbarn hos en fiskarefamilj i Borstahusen utanför Landskrona. Det var Maja som arrangerat detta, kanske för att jag skulle få luftombyte (eller för att dela på mig och min bror Erik, som bråkade så mycket). Det var bara en kort promenad till hamnen i Borstahusen där man kunde bada. Det var bara det att stränderna var blockerade av stora taggtrådsrullar, som ej var borttagna efter kriget, som slutade den 8 maj 1945. Men man kunde krypa igenom taggtråden om man var försiktig.
På landsvägen provkörde Landsverk fortfarande sina stridsvagnar. Det var intressant att kolla på. Vi åt ofta fisk till middag. Då stekte frun nyfångade flundror i stekpannan. Det gillade inte flundrorna så de hoppade ur stekpannan och fortsatte hoppa på köksgolvet! Familjen hade inga barn men däremot en hund. Den gillade jag att leka med och kramas. Det slutade inte bättre än att jag fick med mig hundskabb hem. Det kliade förskräckligt.

Maja gifte sig 1949 med diakonen John Swenson från Landskrona. Då åkte vi smålänningar tåg till Stockholm för att vara med på bröllopet. Vi bodde på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan. 

Maja dog den 27 augusti 1995.

Ingrid Maria (1905-1958) kallades som vuxen Kirre, ett smeknamn som hon fick när hon gick på GCI och utbildade sig till gymnastikdirektör. Jag kallade henne Moster I. När vi träffades hos morfar och mormor var hon oftast sysselsatt med att skriva 'gymnastikprogram'. 

 

Ling-gymnastik på GCI 1910

I Olympiska spelen i Berlin 1936 deltog Ingrid som ledare för en stor svensk gymnastiktrupp med typ husmodersgymnastik av Ling-modell.

Ingrid Ericsson hörde till den generation svenska gymnastikdirektörer som förde Linggymnastiken ut på de stora internationella arenorna. Hon var ledare för en svensk kvinnlig masstrupp vid Berlinolympiaden 1936, deltog i ledarstaben vid Londonolympiaden 1948 och hade en central roll i den första Lingiaden 1939, där hon var med och utformade dagövningen för den kvinnliga masstruppen på Stockholms stadion.(Copilot-chatt som jag redigerat.)

Under krigsåren 1942–45 arbetade hon som gymnastiklärare vid Nyköpings flickskola och satte avtryck hos många elever. Ingrid var då känd som Nyköpings mest välklädda dam.

Ingrid gifte sig med Carl-John Arvidsson, vilka bosatte sig i Göteborg. Detta är dock inte Carl-John utan Ingrids släkting Sven Hammarskjöld iförd studentmössa.

Ingrid avled i skelettcancer den 27 augusti 1958.

Rut född Östby (1905 - 1999) 

Dagmars svägerska Rut utbildade sig åren 1925-27 till både gymnastikdirektör och sjukgymnast med Ester Svalling som lärare på GCI. Ur Ruts memoarer: "I rummet intill bodde Ingrid Ericsson från Kolbäck. Hon hade en bror som hette Eric!!" 

Sommaren 1927 åkte Rut tillsammans blivande svägerskorna Ingrid och Dagmar flera bilturer i Sverige med Dagmars Chevrolet. Vid en av resorna följde Eric med på sin motorcykel.

Här är de på väg till Ruts föräldrahem i Östanby.

På hösten 1927 reste Rut - bara 22 år gammal - till USA, där en äldre kusin bodde. När hennes ungdomsvän Greta kom till USA, köpte de en bil och började en lång resa tvärs över den amerikanska kontinenten till västkusten. Under vägen roade de sig, men tog också jobb som sjukgymnaster för att dryga ut reskassan.
I slutet av januari 1929 återvände Rut till Sverige. Det var en resa det!
Läs Ruts mycket intressanta reseberättelse!

Ännu ett citat ur Ruts memoarer: "Året 1930 började med en skidkurs i Storlien, den första kursen i sitt slag, med teknik i utförsåkning. Både Kirre, Burr, min kamrat från G.C.I. och jag anmälde oss och dessutom Kirres bror Eric, som jag i hemlighet hade blivit kär i. Efter kursens slut for han och jag på en liten tripp till Trondheim, i all ärbarhet, och där sa’ det ”klick”! – En annan lycklig händelse var att jag fått plats som sjukgymnast hos en privatläkare, Ruby Lind, som för övrigt var min syssling. – Gick under tiden på en laboratoriekurs på Sabbatsberg.

Eric och jag förlovade oss den 17 maj 1930." 

....
"Erics och mitt bröllop den 19 oktober 1930. Med 10 par tärnor och marskalkar hade vi och ”tärnbal” på stadshotellet kvällen innan."

Precis som svågern Paul spelade Rut dragspel. Gissa om de hade roligt!

Utifrån fotot - frisyr, klädsel och tryckta uppgifter om fotoatelje - har Copilot luskat ut att fotot tagits någon gång under åren 1927–1933.

Rut dog den 5 januari 1999.

*****